Gatan är som en drog
Oavsett vad jag fotograferar och hur länge så återvänder jag alltid till gatan. Gatans dragningskraft är enorm och den verkar inte heller avta med åren. Det handlar om människor naturligtvis. Mänskliga möten. Ibland snabba möten och sedan inget mera men ibland några ord som utväxlas som t o m kan leda till långa diskussioner. Det finns inget manus och ingen regissör, det blir som det blir.
I mitt fall är det slumpen som nästan alltid ligger bakom mina bilder. Det händer väldigt sällan att jag står på ett ställe och väntar ut "det avgörande ögonblicket". Jag är förmodligen för otålig för att fotografera på det sättet. Men det är ju inte för sent att ändra på sina vanor för jag tycker ibland att det blir ett evigt vandrande och det tröttar naturligtvis ut en. En uttröttad fotograf tappar naturligtvis fokus, blir slarvig och missar självklart en massa bilder. Man kan naturligtvis begränsa sin räjong till ett kvarter, ett torg e dyl. Det finns alltid saker man kan förbättra och det gör fotografering så intressant.
På återseende
/Torbjörn
Gillar dina bilder som är levande och fängslande!
Delar även din syn på gatufotograferingen som är flanörens morot, stå aldrig pass!
Slumpen styr och missad bild går aldrig att ta om så det är bara att gå vidare.
Göran
/Torbjörn
Kom att tänka på boken, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, när jag läste sista meningen i första stycket.
Var det inte så Allan Karlsson i boken uttryckte sig? "Det är som det är och det blir som det blir. Det brukar det bli, nästan alltid faktiskt."
Har du inte läst boken kan jag rekommendera den, fantastiskt rolig bok!
Fortsatt trevlig påsk!
/Torbjörn
Sköna bilder, som alltid.
// Marianne
Ha det gott
/Torbjörn
Behövs inget manus eller ingen regissör, så sant som det är sagt.
Hälsn//Rolf
/Torbjörn
/Torbjörn