Det förgängliga livet i Zagreb och annorstädes
Vid vår vistelse i Zagreb disponerade vi en minibuss med chaufför i två dager. Det blev två mycket intressanta dagar på lördagen och söndagen, med en levande uppslagsbok som chaufför. Granomir, som chauffören hette, arbetade med damlandslaget i handboll och var otroligt insatt i all idrott, inte minst den svenska. Han rabblade t ex med lätthet upp lagen i den svenska elitserien i ishockey, utom Växjö, som han fick grunna några extra sekunder på p g a det för honom krångliga uttalet. Nu var det inte bara idrott han var kunnig i, utan han visade även prov på mycket breda kunskaper inom många andra områden, som politik t ex.
Han deltog som soldat i det jugoslaviska inbördeskriget för 20 år sedan, och på min fråga om kriget nu var glömt, tittade han allvarligt på mig och skakade på huvudet. Jag har inget emot serber, förklarade han, tvärtom, de är i allmänhet mycket bra människor, men det finns några kvar av "gamla stammen" som inte har förändrat sig alls sedan kriget, det är dem jag inte kan förlika mig med.
Vi anlände till flygplatsen på fredagen, efter lunch, och efter att mycket länge ha väntat på vårt bagage förstod vi att det kommit på avvägar. Först på söndagskväll fick Simon och jag vårt bagage, medan Anna fick sitt under lördagen. Som tur var hade jag mina kameror inlindade i en packe kalsonger i handbagaget!
Lördagens utflykt började med ett besök på en gigantisk kyrkogård utanför staden. Den omgärdades av höga murar och byggnader, som mer påminde om palats än begravningsplats. Överallt fanns blommor, ljuslyktor, urnor och andra utsmyckningar. På flera av gravstenarna fanns bilder på de avlidna. Det fanns t o m bilder på familjemedlemmar, som fortfarande var i livet, men som "stod i kö" för en plats i graven, bredvid sina nära och kära. Det här gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Varför har inte vi bilder på våra avlidna i dödsannonser och på gravstenarna? Fast för min del avstår jag dock från att avbildas i förtid.
En gumma går och pysslar vid en grav, och jag håller mig på avstånd för att inte störa henne. Graven är, som de flesta andra, täckt av ett tjockt, polerat stenblock som är översållat med blommor. Gumman går hela tiden runt graven och pysslar med blommorna. Det tycks som om hon aldrig blir riktigt nöjd med blommornas placering. Efter en stund förstår jag att det naturligtvis är en ritual gumman utför.
I alla kulturer förekommer ritualer i livets olika skeenden. Till en början kanske för att vi trodde det hade någon betydelse för den som var föremålet för ritualen. I dag är det knappast så, i alla fall inte för oss svenskar, utan ritualerna är en del av många olika traditioner som i generationer gått i arv. På resans gång försvinner några och några tillkommer.
När jag vandrar här bland de överdådiga gravarna gör sig förgängligheten åter påmind. Livet är så kort, snarare som en kort novell än en tegelstensroman.
På återseende
Torbjörn
/Anna
/Torbjörn
Ha en underbar kväll Torbjörn!
/Torbjörn
Ha det gott!
ewa
/Torbjörn
/Torbjörn
Hmmmm borde jag sälja kameraväskan och satsa på kallingar istället?? ;) Hälsningar, Peter.
/Torbjörn
Och du har en jäkla känsla för att hitta intressanta detaljstudier när du fotar!
/Torbjörn