Look through any window, yeah...
En minnesbild framkallas så sakteliga inom mig. Jag är sjuk och ligger febrig i min säng på övervåningen. I trappan hör jag min mors fotsteg. Hon knackar försiktigt på min dörr, och så öppnar hon den med en liten knuff. Dörren går lite trögt och man får knuffa till den för att den ska öppnas. Hon känner på min heta panna och ber mig dra täcket över huvudet. Så åker fönstret upp på vid gavel och under täcket kan jag känna den friska, svala luften som tränger ned till mig under täcket. Mor städar lite bland mina böcker och tidningar och så drar hon igen fönstret med bestämda tag. Även fönstret i mitt rum går trögt. Mor går ned och fortsätter sitt stök i köket.
Nu är det dags att dra undan täcket och den fräscha, lite kyliga, luften svalkar så skönt mot mina febriga kinder. På radion spelar The Hollies "Look through any window, yeah, what do you see..."
En annan tid, en annan plats. Jag står i Helenas kök och tittar ut genom köksfönstret och ned på gården. Jag ser en gatlampa och taket på ett cykelförråd. I fantasin ser jag också en mager, stram och mycket sträng präst stå där kapprak och vaka över sin församling. På taket ligger fortfarande en hel del snö. Det är långt gånget i månaden mars men snön ligger tjurigt kvar. Tur för mig, för bilden jag ser får mig att greppa kameran med 85:an på. Det lilla, behändiga, och dessutom inte alls så dyra Sony 85/2,8. Utsnittet är precis som jag vill ha det.
Vänder mig sedan om och sätter mig vid köksbordet. Helena lägger huvudet i sina händer och 85:an får jobba igen. Utsnittet är precis som jag vill ha det. Även denna gång. En 85:a är så mycket mer än ett rent porträttobjektiv, men som sådant är det så himla bra. På en fullformatare d v s.
Proust tog en tugga av Madeleinekakan och mindes tider som varit. Jag tittade ut genom ett köksfönster och minnesbilderna vällde fram. Det ena ger det andra.
Här kan ni förresten både se och lyssna till The Hollies.
På återseende
Torbjörn
Tyckte först att det låg någon där under all snö på sofforna, tur att det bara var en synvilla som säkert berodde på lite trötta ögon i dag.
Fick först obehagliga känslor av bilden på soffan då det såg ut som en människa låg där under snön, men sen såg jag att det inte var så, och andades ut lite! =) Tänk vad ögonen kan spela en ett spratt!
Ha en underbar dag!
Helena ser trevlig ut, men det ringer ingen klocka i mig. Så kul för er
Marianne
Man ser liksom så mycket mer i bilderna när man läser din text till...