Något har hänt
En välklädd kvinna kommer emot mig när jag vandrar genom Kungsträdgården. Jag skulle tippa att hon är några år yngre än vad jag är. Precis innan vi möts svänger hon plötsligt av och börjar rota i en papperskorg. Hon mumlar något ohörbart och skyndar sig till nästa papperskorg. Häpen står jag och ser på hur hon jagar mellan papperskorgarna på jakt efter något att panta. Varför är jag häpen? Folk har väl alltid rotat efter tomglas och burkar i papperskorgar och soptunnor. Jo, det har man sett ända sedan 60-talet. Men då och fram till nu har det mestadels varit utslagna, lite äldre och illa klädda människor som sysslat med sådant. Nu ser man både unga och gamla och de flesta ser ut som vem som helst. Den här dagen ser jag flera stycken som jagar runt på stan. Något har hänt.
En kortvuxen man rör sig på gågatan i Uppsala. Han är handikappad och rör sig med vissa svårigheter. Den utsträckta handen visar tydligt att han tigger. Jag har sett den här mannen förut. Men inte i Uppsala utan i Stockholm. Längre ned efter gågatan ser jag en kvinna som sitter och skramlar med en tamburin. Framför sig har hon ställt en liten plåtburk. Några dragspelare står en liten bit bort. Förut var tiggeri på gator och torg mycket ovanligt i Uppsala och jag vill påstå att det inte var så vanligt i Stockholm heller. Något har hänt.
Det finns de som påstår att det rör sig om rent geschäft. Alla i familjen ränner runt på gatorna och tigger mer eller mindre affärsmässigt. Detta vet jag emellertid inget om. Jag kan bara konstatera att antalet tiggare märkbart har ökat i de två städer jag känner bäst till, Stockholm och Uppsala. Jag noterar också att det finns tiggare som är verksamma både i Stockholm och i Uppsala. Något har hänt.
Hur kan det komma sig att man ser sådana här tendenser i ett så rikt land som Sverige med Europas snabbast växande ekonomi? Varför spiller inte lite av den goda ekonomin över på de här människorna? Har vi som ofta vistas ute på stadens gator och torg med våra kameror något särskilt ansvar? Vi ser, vi kan dokumentera och vi kan visa för allmänheten och politiker hur vardagen ser ut för många människor. Personligen har jag svårt för att fotografera dessa människor. Det känns lite grand som om man utnyttjar deras eländiga situation för sina egna, konstnärliga syften.
På jakt
Dagens runda
Ett litet nedslag i Stockholm, en vanlig onsdag, i februari månad 2011.
På återseende
/Torbjörn
En man åkte runt i hela dagarna i permobil i Nyköping och samlade burkar, när jag bodde där för sju år sedan. Han berättade för mig att han donerade allt han fick in (det var betydande belopp) till något allmännyttigt.
Min mor var socialarbetare. Hon berättade att många av uteliggarna helt enkelt inte ville ha något annat än småsummor och tillfällig hjälp. De hade valt sin tillvaro som livsstil. Ett slags luffare som levde i städerna. Kanske är det annorlunda nu. När jag var ung kom de fram och berättade att det saknades 50 öre till en kopp kaffe. Samma historia jämt. Nu ligger de på trottoaren och sover, med en liten textad skylt där det står "Bostadslös" eller något liknande. Och så ett kärl att samla upp gåvorna i.
Man ser dem förstås i storstäderna här också, men inte på ön. Här går de till "The food bank", ett slags frivilligorganiserat socialkontor, om de behöver lite mat. Man ser väldigt sällan någon tigga på gatan, men ibland en och annan avdankad musiker som sitter och spelar med en mössa liggande på gatan.
Jag är osäker på om ett kanske ökande tiggeri beror på att det inte finns samhälleliga resurser att hjälpa. Det kan också vara ett kulturmönster.
Var det bättre förr? Jag tror inte det. Kanske annorlunda. Men jag avskyr att plåta människor i misär, ser inget behov av att dokumentera det närgånget i bild.