Jag ville visa en kontaktkarta men jag har inga egna.

Känns som ett hyfsat dåligt argument, tycker jag.

Hade det inte varit mer illustrativt att använda en skitbild som senare visat sig vara värd att spara? :)

Du pekar på den stora svarta fällan med den digitala hanteringen – bevarandefrågan. Det är för lätt att döda en bild, man trycker bara på en knapp. Med det analoga rör vi oss i i stället i en fysisk verklighet. Om man inte gör sig besväret att aktivt slänga i den fysiska papperskorgen, så finns allt kvar – för den händelse det skulle visa sig vara intressant långt senare.
Jag har dragit mina konsekvenser av detta även när det gäller den färdiga bilden. När det gäller bilder som jag tycker är bra och som har allmänintresse, så gör jag stora snygga fysiska bilder, bilder som jag ger en lämplig inramning med ett album eller liknande. Sedan ger jag det som present till utvalda personer. Då blir det svårare att slänga – lättare att lägga i en låda.

Det brukar vara ett ömsesidigt nöje att ge bort en bild på papper. Mycket uppskattat och mycket mer belönande än några likes på sociala medier.

Visst - det är ju därför som sociala medier snarare är (a)sociala. Man träffar ju inte en käft!

Håller med dig helt Thomas!
En fråga i sammanhanget, ang. diabilderna fr ”anno dazumal..”

Jag gjorde nyss en grovgallring bland mina dior fr sent 50-tal och framåt. Jag har ju inte så våldsamt många, kanske 8-10 st GePe magasin med 2 x 40-bilders i varje. I vilket fall som helst, det riga 20-tal 24x36 diabilder jag valde ur för att filmscanna, var delvis glaslösa Kodakchrome (pappersramarna), dels öppningsbara Agfaramar m glas och äldre ramar med glas där bildena m hj a sin perforering klistras mot diaramen med nån typ av svart tejp…

Jag har alltså ”brutit upp” de glasade & invändigt tejpförsedda diorna för att kunna scanna dammfritt, och när dom är scannade så …”behöver jag väl inte ha kvar diorna,?” tänkte jag…Så jag kastade dom 12 st bilderna av den typen som jag hade brutit upp, tillsammans med deras gamla ramar. Dumt? ja kanske - tänkte att när jag nu i a f har dom digitalt, så räcker det!

Skulle kanske sparat dom på nåt sätt…det blir ju stort slöseri att sätta in en ruta per rad på pergamynbladet…eller…
skaffa nya glaslösa ramar? Finns det ö.h.t a,tt köpa såna nuförtiden?

Tredje alternativet är väl att ”glömma & kasta allt analog j-a skräp, det är bara tramsigt att fortsätta vara analog bakåtsträvare, det är hel-digitalt som gäller nu…”

Vad råder ni mej till?
/B
ps. einen guten Rutsch ins Neue Jahr 2022!
;B

Jag har också alla mina sv filmer sparade i mappar / kamera. Alla filmer har också sina egna kontaktkopior. Det gör det så mycket lättare att ha koll på vad som finns var.
Jag har fortfarande alla dior kvar (och det kommer fler hela tiden). Ingen tanke på att slänga dem. Det finns ingen större fröjd för ögat än ett välexponerat och -projicerat dia!
Diaramar finns fortfarande att köpa, och använda får man halvgratis på t.ex eBay.de.

Tommy S.

Jag håller med dig Tommy – man slänger inte dia.
Själv inledde jag för ett tiotal år sedan inskanning och bildbehandling av mina ca 30 000 Kodachrome 25 (Kodachrome II) dia, löpande mellan åren 1967-2003.
Att lära sig att skanna och bildbehandla Kodachromefilmerna är mycket svårt. Det borde finnas speciella program för denna griniga men högkvalitativa film – men det finns det inte vad jag vet, man måste lära sig den hårda vägen. Jag känner folk som har skannat sina dia i tre omgångar, innan resultatet blev riktigt bra. Då står man där med lång näsa om man har slängt originalen efter den första skanningen!

Det hindrar inte att jag projicerar mina dia ibland. För ett antal år sedan hade jag visning av Kodachrome 25 i nedsläckt vardagsrum för ett gäng ungdomar. Dom var mållösa! Något så häftigt i bildväg hade dom inte sett i hemmamiljö tidigare. Jag håller alltså helt med dig även på den punkten.

Börje, om man tvättar sina dian rena ordentligt så kan man ju alltid spara dem i plastfickor och skanna om eller reprofoto om senare i fall våra efterbehandlingsverktyg får ett oväntat lyft. Då slipper man ju i alla fall ifrån alla dessa galet skrymmande diamagasin.

... men Peter träffar ju en öm punkt också. Man missar ju nostalgin i en diavisningskväll med chips och poppkorn och en reflektorduk och diaprojektor för kidsen i släkten, om man skrotat allt som ju jag successivt gjort. Jag hivade min Paximat-projektor för flera år sedan så jag har inte ens någon möjlighet att visa ens det jag har kvar i ramar. Det kanske var lite förhastat :-( men jag var helt säker att det ju inte skulle kunna hända.