Mitt fotografiska minne
Spara skitbilderna!
Om bilders värde om några år
Skitbilderna behövs tillsammans med de andra som är bra. På så vis bygger man en kontext. De är viktiga för sammanhanget. Om några decennier ger de en bättre helhetsbild. Allra tydligast blir det på en kontaktkarta på en filmrulle. Där ser man i vilken ordning bilderna är tagna. De bra tillsammans med de mindre bra och skitbilderna. Tillsammans skapar de en berättelse.
Lånad bild från internet
Men även i ett album kan man gott sätta in skitbilderna så bildar de tillsammans en kontext som berättar något.
Eders Hängivne
Inlagt 2021-12-30 16:57 |
Läst 2557 ggr. |
Permalink
I gamla tider var svartvit film billig, speciellt när man som jag laddade själv från 30.5-metersrullar. Då blev varje enskild exponering gjord till en väldigt låg kostnad. Det gjorde att jag under 1970-talet kunde dra iväg bildserier nästan lika lättsinnigt som dagens digitalfotografer.
Nu – ett femtiotal år efteråt, kan jag se på mina negativark i pergamynt vad jag med rödpennan ringade i som användbart. När jag så tittar på negativen runt ikring, ser jag för det mesta underlaget till en berättelse.
/B
Faktiskt intressant att bläddra igenom kontaktkartorna, med en lupp i handen. Men, ärligt talat, att rulla genom de intrimmade digitalbilderna i Lightroom är roligare. Fast man missar ju missarna, s a s... De är bortgallrade på diskarna, men finns på negativremsorna.
Tyvärr är mina diabilder ett enda kaos...:-(
Jag har dragit mina konsekvenser av detta även när det gäller den färdiga bilden. När det gäller bilder som jag tycker är bra och som har allmänintresse, så gör jag stora snygga fysiska bilder, bilder som jag ger en lämplig inramning med ett album eller liknande. Sedan ger jag det som present till utvalda personer. Då blir det svårare att slänga – lättare att lägga i en låda.
En fråga i sammanhanget, ang. diabilderna fr ”anno dazumal..”
Jag gjorde nyss en grovgallring bland mina dior fr sent 50-tal och framåt. Jag har ju inte så våldsamt många, kanske 8-10 st GePe magasin med 2 x 40-bilders i varje. I vilket fall som helst, det riga 20-tal 24x36 diabilder jag valde ur för att filmscanna, var delvis glaslösa Kodakchrome (pappersramarna), dels öppningsbara Agfaramar m glas och äldre ramar med glas där bildena m hj a sin perforering klistras mot diaramen med nån typ av svart tejp…
Jag har alltså ”brutit upp” de glasade & invändigt tejpförsedda diorna för att kunna scanna dammfritt, och när dom är scannade så …”behöver jag väl inte ha kvar diorna,?” tänkte jag…Så jag kastade dom 12 st bilderna av den typen som jag hade brutit upp, tillsammans med deras gamla ramar. Dumt? ja kanske - tänkte att när jag nu i a f har dom digitalt, så räcker det!
Skulle kanske sparat dom på nåt sätt…det blir ju stort slöseri att sätta in en ruta per rad på pergamynbladet…eller…
skaffa nya glaslösa ramar? Finns det ö.h.t a,tt köpa såna nuförtiden?
Tredje alternativet är väl att ”glömma & kasta allt analog j-a skräp, det är bara tramsigt att fortsätta vara analog bakåtsträvare, det är hel-digitalt som gäller nu…”
Vad råder ni mej till?
/B
ps. einen guten Rutsch ins Neue Jahr 2022!
;B
Jag har fortfarande alla dior kvar (och det kommer fler hela tiden). Ingen tanke på att slänga dem. Det finns ingen större fröjd för ögat än ett välexponerat och -projicerat dia!
Diaramar finns fortfarande att köpa, och använda får man halvgratis på t.ex eBay.de.
Tommy S.
Själv inledde jag för ett tiotal år sedan inskanning och bildbehandling av mina ca 30 000 Kodachrome 25 (Kodachrome II) dia, löpande mellan åren 1967-2003.
Att lära sig att skanna och bildbehandla Kodachromefilmerna är mycket svårt. Det borde finnas speciella program för denna griniga men högkvalitativa film – men det finns det inte vad jag vet, man måste lära sig den hårda vägen. Jag känner folk som har skannat sina dia i tre omgångar, innan resultatet blev riktigt bra. Då står man där med lång näsa om man har slängt originalen efter den första skanningen!
Det hindrar inte att jag projicerar mina dia ibland. För ett antal år sedan hade jag visning av Kodachrome 25 i nedsläckt vardagsrum för ett gäng ungdomar. Dom var mållösa! Något så häftigt i bildväg hade dom inte sett i hemmamiljö tidigare. Jag håller alltså helt med dig även på den punkten.
... men Peter träffar ju en öm punkt också. Man missar ju nostalgin i en diavisningskväll med chips och poppkorn och en reflektorduk och diaprojektor för kidsen i släkten, om man skrotat allt som ju jag successivt gjort. Jag hivade min Paximat-projektor för flera år sedan så jag har inte ens någon möjlighet att visa ens det jag har kvar i ramar. Det kanske var lite förhastat :-( men jag var helt säker att det ju inte skulle kunna hända.
En sak beträffande mina dian så är jag förvånad över hur pass bra och jämnt exponerade de faktiskt normalt är. Alla är tagna med min gamla Pentax ME och tur är väl det för på den analoga tiden fick man bara inte misslyckas med exponeringen av just dian. (men idag kan man ju faktiskt rätta till det betydligt enklare än då).