Det är T-banestation Kungsträdgården. En av de finaste stationerna, tycker jag.

För min del har jag börjat betrakta fotografier mest som minnesbilder. Ett fotografi kan som få andra saker damma av minnen ur hjärnans dunkla arkiv. En bild kan på ett ögonblick initiera en berättelse på tusen ord. De flesta andra bilder är dugliga som dekorationer. Till sist finns det några bilder som fyller en viktig funktion eller har en mission, ett evangelium till mänskligheten.

Jag gillar din analogi med småpratet. Många fotografier är just det. Ett inlägg i småprat mellan vänner med en livslängd på några få sekunder.

Det där med att man bara då och då får till en riktigt bra bild är ju ingen originalidé från mig precis. Många berömda fotografer har varit inne på samma tankegångar. Sedan har du helt rätt Ernst Göran, i att det numera är ett förändrat landskap när man kan "småprata med bilder". Det kan ju vara trevligt - men sist och slutligen är det väl så att även dom riktigt bra orden är sällsynta gäster? Riktigt gamla människor brukar ju framhålla fördelen av att kunna stänga av hörapparaten. Dom tycker sig ha småpratat färdigt.

Hej Peter!

Jag hoppas att jag inte uttryckt något förolämpande om din bildsyn. Det var i så fall inte meningen. Säkert är det många fotografer som är av samma mening som du, men jag tycker mig minnas att du i din direktverkande blogg uttryckt denna tanke med oerhört eftertryck. En sak som du i så fall uppnått var att få mig själv att tänka efter. För jag kan inte påstå att särskilt många av mina egna bilder förtjänar att sparas till eftervärlden. Och ändå känns det viktigt för mig personligen att hålla på med fotograferandet. Och att publicera en del av bilderna. Så jag blev tvungen att fråga mig varför. Och fundera över vilken drivkraft andra kunde tänkas ha. Det var då jag så småningom kom in på tanken att många av oss numer konverserar med bilder. För mig var detta en intressant tanke, eftersom jag själv i så hög grad varit en ordets person. Även om detta är en ordrik bloggkommentar, så producerar jag inte längre ord alls i samma mängd som förr, varken i skrift eller i tal. Min bildproduktion är kanske inte så väldigt omfattande, om man jämför med många andra, men det senaste året har jag i alla fall publicerat minst en ny bild varje dag. En del av dessa bilder var rätt skapliga, andra förmodligen medelmåttiga. Varför hålla på med det? Det var den frågan jag sökte svar på. Och detta med bildkonversation är det hittills bästa svaret jag kunnat komma på.

Ingen fara Ernst Göran. Jag är ett hårdhudat stycke som går på andra ganska duktigt ibland - och får då naturligtvis tåla själv.
Att jag gjorde en ganska stark betoning, berodde på att jag nyligen hade läst om någon klassisk fotograf som hade framhållit hur få av hans bilder som verkligen höll måttet vid en riktigt kritisk granskning, och hur sällan dessa fina skott faktiskt kom. Jag tittade då igenom mitt eget arkiv - och blev förfärad.
Det hindrar inte alls att den enkla bilden har sitt existensberättigande, att småprata med bilder exempelvis. För mig blir minnesbilden viktigare och viktigare med åren. Det ligger kanske en klen bildmässig styrka att gamla saker ligger huller om buller på ett bord - men oj, vilket associativt värde det kan ha!