Mitt fotografiska minne

Övermättnad

Om bildfloden

Jag läste något intressant idag,

"I dag är vi så övermättade med fotografier att en bild måste vara mycket ovanlig för att vi ska se på den två gånger"

Andreas Feininger, 1955
Fotograf på LIFE magazine

 Tredjedelsregeln, eller nåt...

Mellanformataren

PS
Bilden har ingenting med inlägget att göra. Det är bara ett marknadsföringstrick för att tala om att jag kastat ut en ny bild i bildfloden idag.

Inlagt 2013-01-13 19:13 | Läst 3164 ggr. | Permalink

"Redan 1955? O jag som känt att de sista två åren har utvecklats i raketfart med fejjan o allt. Man hinner inte med! Ladda upp X-bilden om ett år i en blogg så ska jag se om jag kommer ihåg den. Just nu är den hur tydlig som helst. Tommy"


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Redan 1955? O jag som känt att de sista två åren har utvecklats i raketfart med fejjan o allt. Man hinner inte med!
Ladda upp X-bilden om ett år i en blogg så ska jag se om jag kommer ihåg den. Just nu är den hur tydlig som helst.

Tommy
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-14 06:46
Just det, 1955. Jag häpnade över uttalandet. vad skulle han ha sagt idag? Om ett år har jag nog ingen användning för X-bilden igen. Men vem vet, jag kanske får användning för den i någon blogg som illustration av något jag skriver om =) Det är oftast så jag använder bilder. Som förklaring/förstärkning av en text. Håll utkik!
Är det från Stockholms tunnelbana?

För att kommentera din text. Peter Hennig tycks tycka att de flesta bilder är mest skräp. Om man några få gånger i livet tar en bild som är värd att spara, så får man vara nöjd. Det är ungefär så jag tolkat hans tankar på området. Om man nu anser att bildernas artistiska kvalitet är vad som motiverar deras existens, så kanske han har rätt (fast det är ju en smaksak). Men bilderna kan motiveras av andra saker än unika konstnärliga värden. För egen del ser jag dagens bildvirvlar som ett slags konversation i bild människor emellan. Även om det produceras miljontals bilder varje år, så är det säkert ingenting mot hur många ord som sägs. Vi har inte kravet att varje utsaga blir till något minnesvärt. Det anses legitimt att småprata. Precis som vardagliga samtal hjälper oss att bygga på vår världsbild, så tror jag att vardagligt utbyte av bilder gör det.

De unika och enastående bra bilderna kan väl jämföras med minnesvärda litterära verk. De är inget skäl mot de enklare bildernas existensberättigande. Världslitteraturens storverk är inte heller något skäl mot småpratet runt matbordet.
Svar från N Thomas Meldert 2013-01-14 06:43
Det är T-banestation Kungsträdgården. En av de finaste stationerna, tycker jag.

För min del har jag börjat betrakta fotografier mest som minnesbilder. Ett fotografi kan som få andra saker damma av minnen ur hjärnans dunkla arkiv. En bild kan på ett ögonblick initiera en berättelse på tusen ord. De flesta andra bilder är dugliga som dekorationer. Till sist finns det några bilder som fyller en viktig funktion eller har en mission, ett evangelium till mänskligheten.

Jag gillar din analogi med småpratet. Många fotografier är just det. Ett inlägg i småprat mellan vänner med en livslängd på några få sekunder.
syntax 2013-01-14 22:11
Det där med att man bara då och då får till en riktigt bra bild är ju ingen originalidé från mig precis. Många berömda fotografer har varit inne på samma tankegångar. Sedan har du helt rätt Ernst Göran, i att det numera är ett förändrat landskap när man kan "småprata med bilder". Det kan ju vara trevligt - men sist och slutligen är det väl så att även dom riktigt bra orden är sällsynta gäster? Riktigt gamla människor brukar ju framhålla fördelen av att kunna stänga av hörapparaten. Dom tycker sig ha småpratat färdigt.
EGW 2013-01-15 06:01
Hej Peter!

Jag hoppas att jag inte uttryckt något förolämpande om din bildsyn. Det var i så fall inte meningen. Säkert är det många fotografer som är av samma mening som du, men jag tycker mig minnas att du i din direktverkande blogg uttryckt denna tanke med oerhört eftertryck. En sak som du i så fall uppnått var att få mig själv att tänka efter. För jag kan inte påstå att särskilt många av mina egna bilder förtjänar att sparas till eftervärlden. Och ändå känns det viktigt för mig personligen att hålla på med fotograferandet. Och att publicera en del av bilderna. Så jag blev tvungen att fråga mig varför. Och fundera över vilken drivkraft andra kunde tänkas ha. Det var då jag så småningom kom in på tanken att många av oss numer konverserar med bilder. För mig var detta en intressant tanke, eftersom jag själv i så hög grad varit en ordets person. Även om detta är en ordrik bloggkommentar, så producerar jag inte längre ord alls i samma mängd som förr, varken i skrift eller i tal. Min bildproduktion är kanske inte så väldigt omfattande, om man jämför med många andra, men det senaste året har jag i alla fall publicerat minst en ny bild varje dag. En del av dessa bilder var rätt skapliga, andra förmodligen medelmåttiga. Varför hålla på med det? Det var den frågan jag sökte svar på. Och detta med bildkonversation är det hittills bästa svaret jag kunnat komma på.
syntax 2013-01-15 10:43
Ingen fara Ernst Göran. Jag är ett hårdhudat stycke som går på andra ganska duktigt ibland - och får då naturligtvis tåla själv.
Att jag gjorde en ganska stark betoning, berodde på att jag nyligen hade läst om någon klassisk fotograf som hade framhållit hur få av hans bilder som verkligen höll måttet vid en riktigt kritisk granskning, och hur sällan dessa fina skott faktiskt kom. Jag tittade då igenom mitt eget arkiv - och blev förfärad.
Det hindrar inte alls att den enkla bilden har sitt existensberättigande, att småprata med bilder exempelvis. För mig blir minnesbilden viktigare och viktigare med åren. Det ligger kanske en klen bildmässig styrka att gamla saker ligger huller om buller på ett bord - men oj, vilket associativt värde det kan ha!