Land möter vatten
Om halstrad abborre och jordgubbar till en magnifik utställning
Varje sommar sedan starten har vi besökt Artipelag konstmuseum. Så också denna sommar. Men den här sommaren inväntade vi en dag med vackert väder. Som vanligt tog vi strandpromenaden och njöt av den fina naturen därute.
Som svensk är man ju naturälskare av födseln och det är väl egentligen inte så konstigt att många ägnar sig åt att fotografera den. Vi älskar att vara i den, helt enkelt. Därför kan man tycka att det vore lätt att bli blasé på naturbilder. Det stämmer åtminstone på mig. Jag blir fort mätt på naturbilder. Mångfalden av liknande bilder fortsätter i evighet, tycks det mig. Hur många dimmiga morgnar kan man tåla? Hur många rådjur? Ändå är jag en naturälskare som alla andra. Jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det är naturupplevelsen jag älskar. Scenerierna, vinden, temperaturen, dofterna och ljuden. En bild är bara en blek aning om vad jag upplever där. Därför tar jag nästan aldrig några naturbilder längre. Att titta på dem efteråt är inte samma upplevelse.
Därför kan det tyckas vara självspäkande att gå på Artipelags utställning "Land möter vatten". Jag hade dessutom olyckligtvis läst ett par besvikna recensioner av den. Det var åtminstone ett par stycken som var blasé. Jag hade alltså inga höga förväntningar men blev överraskad både av utställningen storlek och kvalité. Mångfalden av riktiga silvergelatinprintar var förstås ett extra plus för mig som gärna jobbar fram bilder i mörkrummet. Där fanns många originalprintar men bara några få av sämre mörkrumsarbete. Där fanns t o m riktigt gamla albuminsilverprintar. De flesta bilder är tagna med storformatskameror eller mellanformat. De digitala bilderna troligtvis med vanlig småbildskamera.
Land möter vatten i min version från Artipelag. Rolleiflex och FP4+.
Utställningen omfattar fotografier av både välkända och mindre kända amerikanska och europeiska fotografer. Bilderna omfattar tidsperioden 1860 till nutid. Därför blir det också en exposé över olika fotografiska tekniker. Här finns , förstås, Ansel Adams och Edward Weston m fl amerikaner. Axel Lindahl och Knud Knudsen verkar ha varit sin tids giganter i Norden. Sune Jonssons printar står sig överraskande väl mot alla andra. Han hade ett helt rum för sig själv. Jag gillade nog hans fina printar mest i hela utställningen. En annan överraskning var Lee Friedlander. Jag har alltid haft intrycket av att han är en fotograf som håller till i urbana miljöer hellre än naturen. Så fel man kan ha.
Utställningen är stor, räkna med ett långt pass. Jag brukar gå igenom utställningar ganska snabbt men här tog det en timme. En njutningens timme.
Land möter vatten från Artipelags takterass
Min fru och jag fyller år med en veckas mellanrum i juli. Det är då vi passar på att åka hit och äta gott. Vi väljer alltid "finrestaurangen" på andra våningen. Den här gången blev det halstrad abborre med sotade grönsaker och potatis. Till dessert jordgubbar med vaniljglass och kaffe. Mätta och nöjda gick vi strandpromenaden tillbaka till bilen och for hem.
Eders hängivne
Mvh /Per
Blev också förvånad/besviken över att inte Hans Strand fanns med: om någon uppfyller både temat och kvalitetskravet är det väl han. Recensionerna skrattar man åt; när dög senast naturfoto åt kultureliten?
Jag kanske ska tillägga att jag egentligen skiljer mellan naturbilder och landskapsbilder, fastän gränsen kanske flyter. Men jag tycker inte att ett foto av ett kulturlandskap riktigt är en naturbild.