Åter till Bergianska

Om traditioner

Vi har skaffat oss traditioner under våra tolv år som invandrade stockholmare. Vissa ställen återvänder vi till varje år. För att vi trivs där. I mitt förra inlägg besökte vi Millesgården. Idag blev det Bergianska trädgården. Eftersom vi besöker våra smultronställen lägger vi märke till alla de små förändringar som sker. Ibland till det bättre , men ibland tvyärr till det sämre. Det gamla orangeriet var inte alls som vanligt den här gången. Direkt innanför entrén kunde man köpa mat eller fika och i de angränsande rummen kunde man bara sitta. Där brukar det annars finnas något intressant att titta på. Jag gick istället till Edvard Anderssons stora växthus. Jag konstaterade efteråt att jag senast var inne där i maj 2008. Så det var på tiden. Här kommer lite bilder från det stora växthuset.

Alla bilder är från Medelhavsrummet som är det största. Det finns också ett Sydafrikarum, Ormbunksrum, Palmrum och Kalifornienrum.

Efter detta tog jag en liten paus utanför på uteserveringen Sen gick jag bort till Viktoriahuset som jag senast hade besökt i juli 2012. Jag gillar jättenäckrosorna de har där.

Eders Hängivne

PS
Det var ingen trängsel  i något av växthusen. Du kan lugnt åka dit och njuta av det tropiska klimatet på din hemester.

Det blev en vit fredag

Om att använda det man har och inte köpa något förrän man behöver det

Jag är en reklamhatare. Så till den grad att jag förutom att vägra reklam i brevlådan också har tränat mig att inte ens titta på reklamen när den tvingas på mig. Jag överväger allvarligt att avsluta prenumerationen av morgontidningen eftersom de numera till ca 50% består av annonser. Black Friday inspirerar mig bara till att inte köpa något alls i ren protest.

Jag slutar naturligtvis inte att köpa saker. När jag behöver något så köper jag det NÄR jag behöver det. Inte väntar jag på en speciell dag eller kampanj. Jag tror att det blir billigare i längden.

Jag använder, som alla vet, gamla analoga kameror för att jag tycker det är kul. Jag har också några digitalkameror som jag använder och jag har inte ens börjat fundera på att ersätta dem med nåt nyare. De fungerar ju alldeles utmärkt!

Här ska jag nu återanvända en bild från min "gamla" X100 ( f ö en av de första som kom till Sverige).

Firman besökte Ferrarimuséet i Maranello men det låg en Ferrarihandlare bredvid som fick saliven att rusa. X100

Eders Hängivne

PS
Min första digitalkamera, En Canon Powershot A80, har dock gett upp för några år sedan. Den fungerade fint i nästan 10 år. Det är inte lönt att reparera den. Digitala kompakter är numera att betrakta som förbrukningsvaror.

Balsamvinäger utan bäst-före-datum

Om en riktigt långsam process

Efter Ferraribesöket som jag skrev om i tidigare inlägg åkte vi en liten bit till en tillverkare av balsamvinäger. Ett familjeföretag med riktigt gamla anor. I en oansenlig liten fabrik tillverkas en av världens bästa balsamvinäger. Här talar man om årgångar, precis som med viner. Precis som med viner produceras balsamvinäger av druvor som hälls i kar och pressas till en "must". Denna must hälls sedan i tunnor av noga utvalt trä där de genom en oxidationsprocess förvandlas till balsamvinäger. Träet i tunnorna är ek, kastanj, mullbär,körsbär och en. Varje träslag bidrar till balsamvinägern med sin speciella karaktär. Tunnorna är inte fulla och de har hål som täcks över med en duk för att inga insekter ska komma in. Till balsamvinäger används endast två olika druvor. Genom en speciell teknik blandas olika tunnors innehåll i väl bestämda proportioner en gång varje år och toppas med en dos från föregående år.

Balsamvinäger tillverkas av tusentals familjer i trakten men endast för privat bruk. Några få tillverkare är certifierade och dessa utsätts för en minutiös granskning av en kommission. Om den blir godkänd får den säljas, annars inte. Meloria står det på den här familjens flaskor.

Medan halva konferensen var hos Ferrari, delades vår halva in i två grupper. Den ena gruppen besökte fabriken som låg bredvid huset. Den andra gick in för att provsmaka. Balsamvinäger kan användas till allt. Glass, sallader, pizza, frukt, ost, snittar mm.

Vardagsrummet i familjens hem

Värdfamiljen

Sen var det dags för min grupp att se fabriken. Jag misstänker att den riktiga fabriken ligger någon annanstans. Det här liknade mest ett museum.

Det fanns ett mindre rum för de yngre tunnorna. Ovan ses det större rummet med de äldsta tunnorna. Den äldsta var bortåt 250 år, långt innan ens fabriken hade startats.

Fabrikschefens son berättar om processen

Den här tunnan startades 1950. Ursäkta den dåliga bildkvalitén men ni ser väl vad det föreställer.

Halva konferensen utanför familjeföretagets villa

Eders Hängivne

PS
Jag köpte med mig en flaska 12-årig balsamvinäger. 100 ml för 30€. Som hittat!

Enzo Ferrari Maranello

Provkör innan du köper

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag varit på konferens i helgen. På lördag förmiddag åkte vi söderut från Parma till Modena och besökte först Ferrarimuseet i Maranello. Det är det besöket det här inlägget ska handla om. Vi hade en guidad tur att passa klockan 10 men var där i god tid innan. Medan vi väntade besökte vi en intilliggande bilhandlare som sålde Ferrari. Man fick provköra om man ville men jag är säker på att det fanns en del krav på den som ville. Ingen av oss provkörde i alla fall. Vi hade för lite tid före museibesöket. Här kommer lite att dregla över. Ta fram haklappen.

Röda bilar till salu

Och en grön Lamborghini. Jag funderar på om det var bilhandlarens tjänstebil. Han kom i den och hade en låda med nycklar till alla bilar.

I entrén till museet hängde nuvarande F1-modell. Den här modellen skulle tävla i Belgien på söndagen.

Enzo Ferraris arbetsrum. Inte mycket att skryta med i dagens industriklimat. Men det var ju bilarna han kostade på.

1954. Den första Ferrarin med plastkaross. Jag frågade varför bilen var högerstyrd. Alla tävlingsbilar från den tiden var högerstyrda , dels beroende på arvet från britterna, dels för att tävlingsbanorna var runda.

En sån här byggde jag som plastmodell i tonåren. Fast min var förstås röd. Ferrari Berlinetta.

Designmodell

Superfastmotorn. V12

Superfastbilen. 0-100 km/h på 2,9 sekunder

Gjutgodset till superfastmotorn. Ett komplicerat verktyg och än värre bearbetning.

Min favorit i museet. Ferrari F12 TDF. Tillverkad i 799 exemplar med ett startpris på 310.184€. Även denna med superfastmotorn och gör 0-100 km/h på 2,9 sekunder. TDF står för Tour de France.

Och så till racingavdelningen

Klassisk sportvagn

Och en modernare

Alla F1 fullblodsmodeller i samma rum.

Ferraris Hall of Fame. Alla Ferraris champions genom åren. Det är bara bråkdelen av prissamlingen som syns här.

Den första

Eders Hängivne

PS
Nästa inlägg blir något helt annat. Från superfast till superslow.

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100