En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass. 

Namnbyte

Om självkännedom

Jag är en sann amatörfotograf och genom det gått i mina föräldrars fotspår. De började fotografera långt innan jag var född eller ens hade träffats och håller fortfarande på. Ett efterföljansvärt exempel.  Jag har insett att jag mest tar bilder för att komma ihåg allt jag varit med om.  En slags dokumentation av min livsresa. Ok, det gör väl alla, men kanske inte lika medvetet. Någon kamera är alltid med och så får det bli så länge jag kan trycka av slutaren.

Pro Memoria blir det nya namnet.  För minnet. Mitt fotografiska minne. Nåt riktigt fotografiskt minne har jag inte men jag är bra på att ta bilder överallt där jag befinner mig. Glömma bort är jag också bra på och "jag kan inte räkna dem alla", de gånger minnet kommer tillbaka bara jag tittar på en gammal bild! Håller du inte med? Här kommer några bilder från minnesvärda stunder i mitt liv.

Jag minns den varma sanden och den goa känslan av att sitta där.

Kallsupen när jag skulle ta järnmärket glömmer jag aldrig.

Farmor. Den här bilden får mig att känna doften av hennes färska, varma kanelbullar eller mandelkubb. Men också skitlukten från Grums.

Första lägret på Stora Strand

Sommarstugan som jag saknar. Så här såg den ut i början på 90-talet. Det var gôtt att vara där.

Midsommarpaddlingarna i de dalsländska sjöarna.

Amerikaresan när vi hälsade på släkten. Här behövs det inga bilder. Många goa känslor lever kvar.

Joker II. Jag minns dunket och brisen i ansiktet. Grundstötningarna också. Och månen som steg upp som en apelsin ur Vänern när vi vände hemåt på kvällskvisten.

Sista julen i Åmål

Första besöket på Drottningholm

Ja, ni hajar. Det finns förstås tusentals bilder mellan dessa. Bilder som får mig att minnas vad det blev av mitt liv.

Mellanformataren (för sista gången)

PS
Jag är övertygad om att någon är tacksam för mina bilder om trettio år och kanske säljs de för stora pengar när jag är borta =)

Jag är en Rojalist

Lika bra att säga det med en gång. Jag kommer inte att hänga nånstans längs kortegevägen med Rolleiflexen eller sitta och hänga framför TV:n hela lördagen. Och ändå är jag Rojalist. Det är väl närmast en svordom i vissa salonger och sällskap att deklarera sin tro på kungahuset som ett gångbart statsskick i Sverige. Men det gör jag i alla fall. Och inte får jag betalt för att säga det heller. En bättre reklampelare för Sverige kommer Sverige aldrig att få. Många republiker är gröna av avund på de länder där monarkier fortfarande existerar. Skulle vi välja en kung demokratiskt? Det är ingen idé. Ingen vill ha jobbet så det är lika bra att den familj som har det fortsätter med det. De gör det bra. Även om de kanske inte är några lysande fotografer. Men det är ju inte deras jobb. Tänk om kungafamiljen skulle börja bete sig som paparazzis mot paparazzifotograferna?

Däremot är det många som vill ha jobbet som statsminister men "vem ska man ge jobbet när ingen som vill ha det kan tänkas få det". Citatet ur "Restaurangen vid slutet av universum" av Douglas Adams.
Jag återkommer när det är dags att välja i denna fråga. Nu är det monarkins högtid.

 
Foto: Scanpix

Mellanformataren

PS
Jag tror det är lugnt i Drottningholmsparken på lördag. Det är läge för lite slapp i skuggan av ett träd i parken i sällskap med en god bok och en kall öl (kanske den med en blå älg. När man vill vara för sig själv en stund).

PPS
Jag hoppas i hemlighet att de andra kungliga högheterna snart gör likadant så att man få ha parken för sig själv nån mer gång.

Macro med micro

Jag blir inte klok på det här med macro. Alla verkar mena att den lilla världen blir stor när man använder ett macroobjektiv. Alla utom Nikon som framhärdar med att kalla sitt macroobjektiv för Micro Nikkor med den subtila betydelsen att man närmar sig den mikroskopiska världen. Man använder ju t o m MIKROskop när man tittar på insekter i skolan.

Makro kommer från grekiskans makros som betyder stor. Mikro kommer från grekiskans mikros som betyder liten.

Med makrokosmos menar vi i stora drag det kända Universum och det som finns därbortom. I den världen är t o m människan mindre än en elektron.  En stjärnkikare skulle man kunna kalla MAKROskop men det är det bara jag som har kommit på, hittills. Snobbarna har kommit på ett annat ord: refraktor. Det säger ju ingenting!

Med mikrokosmos rör vi oss på atomär nivå och ännu mindre. Så små saker att vetenskapsmännen hittar på namn åt dom för att ha något att göra och motivera sina forskningsanslag. I den världen är tånaglarna på en mygga stora som isflaken i Antarktis.

Så vad gör alla fotografer som använder macroobjektiv? De vänder ut och in på begreppen! Och sannolikt har de vänt objektiven bak o fram. Eller ännu värre; det kan vara så att objektivkonstruktörerna råkade sätta objektivfattningen i fel ände. Vips så blev microobjektivet ett macro. Jag borde inte tala illa om kollegorna i konstruktörsskrået, men tänk om. Kanske det är så att alla macroobjektiv tillverkas på måndag morgon när montörerna inte är riktigt vakna eller har en rejäl baksmälla? Måndagsexemplar är ju ett välkänt begrepp i hela den industrialiserade världen.

Begreppsförrvirrad fortsätter jag att fotografera med mitt Microobjektiv från Nikon. Det förstorar de små sakerna i den synliga världen på ett trevligt sätt och öppnar mina ögon för det lilla i livet.

Här är ett par mikrobilder från skogen. Båda är tagna på en träteknisk laboration på Erik Dahlbergsgymnasiet våren 1974. Det ligger mycket arbete bakom bilderna (jag har fler). Först hyvlade jag supertunna spån av olika träslag. Sedan infärgades spånorna försiktigt med någon färg. Preparatet lades sedan på ett objektivglas och fixerades på plats med ett täckglas varefter jag placerade hela paketet i MIKROskopet med den påmonterade kameran (analog förstås). Sedan fotograferades det på diafilm.

 

Tvärsnitt av lönn. Alla lövträd har ringformade celler. Barrträden kvadratiska.

 

Macro utan kryp och blommor...

Lika bra att säga det med en gång. Jag gillar inte att fotografera kryp och blommor med macrot. Att använda macrot i en värld så dominerad av dessa kolosser till motivområden är ett äventyr och en utmaning värdig en äventyrare. Som jag. Äventyret består i att utforska den lilla världen och utmaningen att ta kort mellan alla dammkorn man ser. Jag är inte lättskrämd men damm och kvalster blir till monster när man tittar genom gluggen. Det regnar dessutom idag så jag är dubbelt ursäktad vad gäller kryp och blommor. Vad ska man då fotografera om man vill avvika från normen? Och dessutom är intresserad av tekniska saker. Jag värmer upp med något trivialt. Vad kan det här vara?

Ledtråd: Något ur min vardag.

Rätt svar finns längre ner på sidan och om du är begåvad med en vridbar skärm är det bara att vrida 180° annars får du glatt stå på huvudet. (Jag har sett att alla tidningar gör så här. Helt i onödan.)

Vad kan detta vara?

 

Ledtråd: Inte den här gången. Använd din fantasi.

Det här då?

 

Ledtråd: Krokodil

En till.

 

Ledtråd: Ingen. Det här ska alla kunna.

Ännu en.

 

Ledtråd: Keramik

Nu är nog både du och jag trötta på gissningar. Här kommer bilder med bildtext.

Duell med fjärrutlösaren. Kameran vann.

 

Detalj från de glasögon jag använder när jag skriver det här.

 

Minne från söndagsskolan.

 

Min dagliga dos trycker jag in själv.

 

Jordnöt. Det är inte kul att fotografera jordnötter. Ser ut som solbrända citroner. Roligare motiv har man sett. Mitt tips: Ägna dom ingen tid och möda.

 

Nikon 50 mm f/1.4. Oändligt tacksamt för att jag använder det.

Nu är det här blogginlägget

 

Hoppas du fick en vink om annat än kryp och blommor.

Om du nu har vridit på skärmen eller står på huvudet så är du lättlurad. Jag skrev ju att tidningarna gör det alldeles i onödan. I nödan får du nu de rätta svaren.

Rätt svar på bildgåtorna:
Min mobiltelefon.
Skum på stranden efter storm i tekoppen.
Mitt glasögonfodral inköpt på Clas Ohlson för 10 kr.
Mönsterkort från en leverantör. Reklamgrej.
Vinbägare. Tyckte konstnären. Nattvardskalk tycker nog pastorn.