Bullbak och skitlukt
Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.
Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.
Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.
Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.
Vackert foto på en mormor från vår generation. Finns det några sådana mormor'ar nu för tiden! De flesta är kopior av sina tonåringar!
Jag bakar i alla fall bullar, så jag kanske har potential? ;-)
:-)
Bullbakslukten har således inte mycket till konkurrens idag.
Fantastiskt roligt att läsa om dina äventyr i hemtrakterna flera år innan jag själv ens var påtänkt. I synnerhet ditt inlägg om Dragsön fick mig att haja till. Jag har sett den flera gånger från land och till sjöss, men har aldrig landstigit. Kanske är dags för det kommande sommar?
Dragsön minns jag inte så mycket av men vi avbröt vår vistelse där när det började snöa (!) sista juni.