Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Jag har inga ovanor

Lika bra att fastlägga det med en gång. Jag har inga ovanor. Alla mina ”ovanor” är mina vanor. Det som jag har naturlig , inlärd, fallenhet för att göra i olika situationer. Än en gång är NE:s ordbok mig till hjälp och styrka. Se här ett utdrag av deras mångordiga förklaring.

 

"vana

Sätt att bete sig eller förhålla sig som har kommit att läras in genom ständig upprepning och som ... naturligen kommer att användas utan särskild ansträngning eller eftertanke."

 

Vilken bekräftelse för dig och mig! Vi har lärt oss något som faller oss helt naturligt att göra. Det finns förvisso saker som vi lärt oss men som inte egentligen är vanor. Snarare av nöden inlärda och utspelar sig oftast i hemmet. Men det här är ingen receptbeskrivning eller hygienisk handledning utan ett kåseri. 

 

En av mina roligaste vanor är att fotografera. Jag gör det oftast av hjärtats lust och glädje även om resultatet ibland är deprimerande. Här är en av mina roligaste bilder som jag filosoferat mycket runt. Låtsatsbloggat också för den delen. Nånstans på Ekerö.

   

Den som äger gården Yttersta kan med fog säga att han ligger på sitt yttersta varje kväll han går och lägger sig. Och vaknar nog extra tacksam varje morgon. Livet är härligt!

 

NE:s ordbok har naturligtvis en fåordig beskrivning av ordet ”ovana” också. Men det passar sig inte att återge i det här inlägget. Det fina med att kåsera är att man kan böja lite på sanningen och skoja med den utan risk för repressalier på domedagen.

Ut och fånga den härliga söndagen!

Postat 2008-09-28 10:23 | Läst 8426 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Franska med förhinder

När jag gick sista klassen i Realskolan hade jag frivilligt valt att läsa franska. Varför jag valde det är obegripligt. Den som inte valt franska fick ledigt. Hjärnsläpp kallas det när man väljer mellan franska och ledigt och väljer franska. Vi hade fyra olika lärare redan första terminen. Den första rymde. Otroligt men sant. Sen följde de slag i slag. Den fjärde läraren var en näpen liten kanadensisk äldre dam (kom ihåg att fransoserna vann mot engelsmännen) som inte kunde svenska så hon lät oss översätta till engelska! Sista lektionen före jul skulle vi göra något roligt (hurra, äntligen). Vill ni läsa eller översätta? (suck). Det hade dock sina poänger. En kompis översatte cuisine (kök) med cousin (kusin). Flera liknande ordparalleller förekom och orsakade munterhet. Så det blev roligt trots allt. På våren slog en bomb ner. Vi fick en sexbomb till lärare. På den tiden hade vi ibland lektioner separat, flickor och pojkar. Lektionerna med pojkarna var rena charmtävlingen. Alla var betuttade i henne. Rektorn också tror jag för han kom för att övervara en lektion med den nya sexbo.. läraren. Just precis den gången som några särkilt betuttade pojkar tänkt skoja med henne och hade fäst några smällkarameller mellan stolen och katedern i förväg. Det var inte jag! Hon drog ut stolen och det small. Det är ingen överdrift att säga att rektorn flög upp. Det var flera smällare och han var uppe och skrek redan medan ljudet av den första klingade bort. Det osade svavel en god stund medan han tvingade fram erkännanden. Inte svavel från smällarna, det hade varit som en fjärt i medvind, utan från hans skrikande käftar. De skyldiga angav sig själva och gick med rektorn i spetsen mot rektorns kontor. Vad som försiggick där är höljt i dunkel. Brottslingarna var försagda när de kom tillbaka. Sexbomben stannade hela terminen men jag tappade ändå lusten för franska. 

När vi besökte Kanada förra året var det förstås en black om foten att inte tala franska men det gick skapligt ändå. Här är en bild tagen av min fru med hennes sprillans nya D200. En skulptur i den gamla stadsdelen som roade oss. Om de hade varit verkliga skulle pladdret definitivt vara på franska!

Postat 2008-08-13 22:24 | Läst 6426 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera