Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Jag brukar gå ut med en av varje

Om det enkla fotograferandet

Varför ska man göra det svårt för sig jämt? Mina bästa stunder med fotografiskt förtecken sker med en kamera, ett objektiv och möjligen en extra film eller ett extra batteri. Naturligtvis gör jag det svårt för mig ibland och drar med en större utrustning men normalläget är bara en kamera med ett objektiv. Jag trivs helt enkelt inte med att bära en massa grejer. "Det ska va lätt å fota, annars kan det kvetta". I alla fall när man håller på med gatufoto.

Nu till helgen kommer det att bli en hel del "Dogma"-liknande fotografering. Jag kommer att gå ut med bara en kamera och ett objektiv. Jag gillar utmaningen att ta bilder med det jag har och ångrar sällan mina val. Ibland ångrar jag att jag inte hade färg i kameran. Som t ex tillfället nedan. Färgsprakande dräkter gör sig inte lika bra i svartvitt, om man säger så.

Klarabergsgatan vid Sergels torg. Nikon S + f1,4/50 mm + Tri-X 400

Eders hängivne

PS
Någon vecka senare stötte jag på dem igen med min OM-2N. Det var lika illa då, ingen färg i kameran! 

PPS
Jag kör med vänster- och högerdoja också. En av varje. Inget ombyte.

Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Strömstedt & Freud

Du borde gå och prata med någon

Jag fick ett telefonsamtal från min andre son, Philip, på tisdagen i förra veckan. Han var i stan. Vi bestämde genast att träffas på "stan" och käka lite tillsammans. Vi träffas inte så ofta så man får ta de tillfällen som bjuds. Vi tog var sin plankstek på Drottninghof och pratade om livet, jobb och framtidsplaner. Han var i Stan för att jobba med showen Strömstedt & Freud och skulle turnera runt med dem ett tag. Premiären skulle vara på onsdag kväll på Intiman. Eftersom jag är mellan uppdrag frågade jag om jag kunde komma dit på genrepet onsdag förmiddag och fota lite. Baktanken var förstås att få språka med sonen lite till innan premiären på kvällen. Dagen efter skulle de åka till Karlstad.

På Intimans hemsida kan man läsa:

"Niklas Strömstedt och Per Naroskin har gjort en självutlämnande scenshow som växlar mellan vansinnigt allvar och brutal humor. De har skapat en föreställning där poptönten och den tondöve terapeuten brottas med sig själva och varandra för att förstå lite mer av livet. Niklas Strömstedts texter och musik är ryggraden i föreställningen, som kompletteras med Per Naroskins terapiperspektiv. Det handlar om kärlekens förhoppningar och besvikelser, om att få ihop sin längtan efter både närhet och frihet och om lindansen det innebär att anpassa sig till andra människor utan att tappa bort sig själv. Det handlar om relationen till sina egna barn och gamla föräldrar. Och lite om döden förstås…"

Jag tog två rullar Tmax 400 pressade till 1600 och körde bländare 4 i ett par timmar. Det blev förstås en massa skitbilder. Missad fokus, skott i fel läge, rörelseoskärpa, plötslig ljusförändring mm mm. Allt kan hända när man är oförberedd. Men det är också tjusningen med det här sättet att fotografera.

Lite bilder från genrepet då:

Högläsning ur gamla journaler

Till sist tyckte jag det blev lite av ett rollbyte

Freud showade loss och Strömstedt tog på sig psykoterapeutens analysbrillor.

Eders Hängivne

PS
Jag använde Zeiss ZM och korta telet Sonnar f1,5/50 men ångrade lite att jag inte tog med 90 mm också. Men det man har, det har man...

PPS
Nästa gång på Intiman är 16 oktober. Tips, alltså =) 

Betraktelser från Montreal -6

Om lite av varje och gospelsång

Idag gick mina flickor till botaniska trädgården. Det var märkligt nog lite folk i parken förutom växtligheten som verkligen har kommit igång. Jag erbjöd dem att ta med digitalkameran, ni vet flickor och blommor, men de chockade mig med att avstå.

Själv tog jag mig in till Place des Arts för lite gatufotojakt med Zeissen och Sonnaren. Det gick bättre idag än igår men särskilt lätt var det inte. Kände mig lite ringrostig dessutom. Och jag har blivit kräsen, inga ryggar, inga bilder rätt in i folkmassan och inte folk som äter. Jag sökte geometrier och skuggor att bygga en komposition omkring och intressanta människor att få in där. Det finns egentligen hur mycket som helst men, som sagt, jag har blivit kräsen.

Tunnelbanan i Montreal har ett par egenheter. Den går på gummihjul som en buss. Den har också gummihjul mot sidorna, som stödhjul för att hålla sig på "spåret". Man kan tycka att tågen borde bli tysta av det men det är tvärtom. I Stockholm går de tystare. Jag undrar förstås också var de får kraften ifrån. Det vet jag inte ännu. I Montreal kör tunnelbanan högertrafik. I Sverige kör ju all spårtrafik vänstertrafik. En station har båda spåren i mitten och perrongerna på var sida om spåren. Man måste alltså se till att gå till rätt perrong. Lite opraktiskt tycker jag som är van en perrong i mitten på de flesta stationer. Nog om tunnelbanan.

Eftersom jag körde analogt större delen av dagen så blir det bara lite bilder från kvällens Gospelkonsert. Dottern sjunger i en gospelkör och idag sjöng de utomhus och delade ut flyers inför sin avslutande vårkonsert före sommaruppehållet. Det blir bilderna från idag.

En del av den förbipasserande (ofrivilliga) publiken tycktes bli upplivade av sången.

Den inspirerande och roliga körledaren.

Mellanformataren