Pro Memoria
Balsamvinäger utan bäst-före-datum
Om en riktigt långsam process
Efter Ferraribesöket som jag skrev om i tidigare inlägg åkte vi en liten bit till en tillverkare av balsamvinäger. Ett familjeföretag med riktigt gamla anor. I en oansenlig liten fabrik tillverkas en av världens bästa balsamvinäger. Här talar man om årgångar, precis som med viner. Precis som med viner produceras balsamvinäger av druvor som hälls i kar och pressas till en "must". Denna must hälls sedan i tunnor av noga utvalt trä där de genom en oxidationsprocess förvandlas till balsamvinäger. Träet i tunnorna är ek, kastanj, mullbär,körsbär och en. Varje träslag bidrar till balsamvinägern med sin speciella karaktär. Tunnorna är inte fulla och de har hål som täcks över med en duk för att inga insekter ska komma in. Till balsamvinäger används endast två olika druvor. Genom en speciell teknik blandas olika tunnors innehåll i väl bestämda proportioner en gång varje år och toppas med en dos från föregående år.
Balsamvinäger tillverkas av tusentals familjer i trakten men endast för privat bruk. Några få tillverkare är certifierade och dessa utsätts för en minutiös granskning av en kommission. Om den blir godkänd får den säljas, annars inte. Meloria står det på den här familjens flaskor.
Medan halva konferensen var hos Ferrari, delades vår halva in i två grupper. Den ena gruppen besökte fabriken som låg bredvid huset. Den andra gick in för att provsmaka. Balsamvinäger kan användas till allt. Glass, sallader, pizza, frukt, ost, snittar mm.
Vardagsrummet i familjens hem
Värdfamiljen
Sen var det dags för min grupp att se fabriken. Jag misstänker att den riktiga fabriken ligger någon annanstans. Det här liknade mest ett museum.
Det fanns ett mindre rum för de yngre tunnorna. Ovan ses det större rummet med de äldsta tunnorna. Den äldsta var bortåt 250 år, långt innan ens fabriken hade startats.
Fabrikschefens son berättar om processen
Den här tunnan startades 1950. Ursäkta den dåliga bildkvalitén men ni ser väl vad det föreställer.
Halva konferensen utanför familjeföretagets villa
Eders Hängivne
PS
Jag köpte med mig en flaska 12-årig balsamvinäger. 100 ml för 30€. Som hittat!
Parmaskinka
Om en långsamt hantverk
Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.
Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.
Först formas skinkan till sin karaktäristiska form
Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.
Men det är ju kul att se andra arbeta.
Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.
Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.
Efter insaltningen förseglas skinkan med vax
Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.
Eders Hängivne
PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100
Daisy's
Om en minirestaurang
Daisy's ligger intill Vällingbyrondellen och jag har haft ögonen på den många gånger. Tagit några svartvita bilder också vid olika årstider och ljus. Ovetandes om dess öde fotograferade jag den i somras med F3, Zeissen och Fujican med Portra som minneskort vid olika tillfällen. Här är några av bilderna.
Nikon F3 + 24-85 en sommardag i flödande solsken
Denna och de två följande med Zeiss ZM + 35 mm en molnig sommarkväll. Jag ville ha neonrören lysande så därför blev det under mörkare förhållanden.
Så här såg gatuköket ut från Bergslagsvägen
Ännu senare en kväll. Fujica GW690 II, stativ och en exponering på 1/4 sekund. Gäller även nästa.
Neonet lyser för fullt. Men det är stängt.
Nå, har det hänt nåt, eller? Ja, de har målat gatuköket rött med vita knutar! Den amerikanska looken har blivit svensk. Jag tycker att det är hemskt. Jag undrar om Coca Cola betalade för färgen...
Eders hängivne
Min kamerakrönika - del 16
Leica IIIf
Ännu en kamera från 1954. Och ännu en mätsökare och tysk. Den här modellen är liten och nätt. Den kom in i mitt liv mycket sent 2010 och har redan fått tillökning med ett flertal objektiv, filter och olika sökare. En halv kameraväska från Zhou i Kina har gett den en modern look. Den ser dock lite komisk ut med 9 cm-objektivet och revolversökaren. Nu fattas mig bara ett 2,8 cm Hektor. Det finns en Hektor på 13,5 cm också men den ligger utanför mitt intresse. Det här exemplaret hade fått sig en rejäl genomgång av säljaren och fungerar klanderfritt på alla tider. En mycket trevlig fotokamrat.
Leica IIIf med Summicron 5 cm/2, gulfilter och sökare SBOOI
Endast fyra rullar har passerat kameran på ett år. Men yielden är bra i en Leica.
Ett parti som håller till höger.
Fotoutställning i Sergelgången
Morgonstämning på Swedish Space
Kollega monterar ihop min skapelse
En hamburgare för två. Sergels torg.
Mellanformataren
Min kamerakrönika - del 11
Nikon Coolpix S710
Mitt enda ångrade kameraköp skedde hösten 2008. I ett förvirrat tillstånd fick jag för mig att jag skulle köpa en fickkamera, typ kreditkort. Ok, den tar bilder men bara på armlängds avstånd. Läs mina läppar. Aldrig mer en kamera utan sökare.
Den hade dessutom egenheten att vilja sträcka ut objektivet medan den låg i fickan vilket inte var nyttigt för optiken eller dess tätning. Ganska snart fick jag mörka fläckar på bilderna, särskilt närbilder. Damm på sensorn, alltså. Det gick visserligen på garantin, men i alla fall. Det var inte riktigt vad jag väntade mig av Nikon. Nu har dammet kommit tillbaka men den Meldertska dammborttagningen träder då i funktion. Jag knackar kameran skapligt hårt i en bordskant några gånger så försvinner fläckarna från bilderna ett tag till. Numera får den fungera som nödkamera när jag av bekvämlighetsskäl måste ha något som går ner i en liten ficka. Mobilen använder jag nästan aldrig.
Nu blir det bilder. Jag trodde inte att jag hade så många men jag inser nu att den här kameran måste ha hängt med oftare än jag trodde.
Arlanda. Avsiktligt mättad. 2008
På besök hos Sundbybergs Fotoklubb (jag letade klubb att bli medlem i)
Immanuelskyrkan, Jag spelade horn i Immanuel Brass. Kameran fick ligga på notstället
Altartavla i Råcksta pendelparkering.
Höststädning i bostadsrättsföreningen. Typiskt bra tillfälle för en fickkamera
Bengt Gustafsson och jag såg på ett par utställningar på Kulturhuset.
Åtdragningsmoment. Atlas Copco Tools.
Nataliya broderar på tåget till Åmål
Kumminstjärnor och glögg. Det är jul.
Bernt fotograferar Monicas bulle på Ellens.
Det gick att fotografera kameror med den också. Piccolette DeLuxe. 2010
Jobbfoto. Oscar syr med platinatråd.
Cadillac Eldorado Convertible -54. Oväntat möte i Stavsjö på väg hem från Finspång.
Första och största balkonggurkan innan vi åt upp den.
Jobbfoto. Raketkroppsdel till den payload jag höll på med. 2011
En kollega och jag bjöd på middag för några kollegor i konsultbranschen.
ESA granskar vårt arbete med payloaden. I början av februari i år ska den flyga.
Utsikten från Victoria Tower i Kista. Mitt nuvarande projekt var där på jullunch i december 2011.
Trots att jag tycker det här är en skitkamera går det utmärkt att ta minnesbilder med den.
Mellanformataren