Enzo Ferrari Maranello

Provkör innan du köper

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag varit på konferens i helgen. På lördag förmiddag åkte vi söderut från Parma till Modena och besökte först Ferrarimuseet i Maranello. Det är det besöket det här inlägget ska handla om. Vi hade en guidad tur att passa klockan 10 men var där i god tid innan. Medan vi väntade besökte vi en intilliggande bilhandlare som sålde Ferrari. Man fick provköra om man ville men jag är säker på att det fanns en del krav på den som ville. Ingen av oss provkörde i alla fall. Vi hade för lite tid före museibesöket. Här kommer lite att dregla över. Ta fram haklappen.

Röda bilar till salu

Och en grön Lamborghini. Jag funderar på om det var bilhandlarens tjänstebil. Han kom i den och hade en låda med nycklar till alla bilar.

I entrén till museet hängde nuvarande F1-modell. Den här modellen skulle tävla i Belgien på söndagen.

Enzo Ferraris arbetsrum. Inte mycket att skryta med i dagens industriklimat. Men det var ju bilarna han kostade på.

1954. Den första Ferrarin med plastkaross. Jag frågade varför bilen var högerstyrd. Alla tävlingsbilar från den tiden var högerstyrda , dels beroende på arvet från britterna, dels för att tävlingsbanorna var runda.

En sån här byggde jag som plastmodell i tonåren. Fast min var förstås röd. Ferrari Berlinetta.

Designmodell

Superfastmotorn. V12

Superfastbilen. 0-100 km/h på 2,9 sekunder

Gjutgodset till superfastmotorn. Ett komplicerat verktyg och än värre bearbetning.

Min favorit i museet. Ferrari F12 TDF. Tillverkad i 799 exemplar med ett startpris på 310.184€. Även denna med superfastmotorn och gör 0-100 km/h på 2,9 sekunder. TDF står för Tour de France.

Och så till racingavdelningen

Klassisk sportvagn

Och en modernare

Alla F1 fullblodsmodeller i samma rum.

Ferraris Hall of Fame. Alla Ferraris champions genom åren. Det är bara bråkdelen av prissamlingen som syns här.

Den första

Eders Hängivne

PS
Nästa inlägg blir något helt annat. Från superfast till superslow.

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100