Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.

Recept på D-76

OBS! Endast för filmnördar i utkanten av fotografisamfundet

Jag har fördjupat mig lite ytterligare i boken Detta är fotografi - dess medel och mål. Och häpnat över att Kodak redan 1945 avslöjar receptet på framkallaren D-76! Läs och tappa hakan du också.

Start citat

3 liter vatten (ej över 50°C)
8,0 gram Elon
400,0 gram Natriumsulfit, torr
20,0 gram Hydrokinon
8,0 gram Borax, pulvriserad
Vatten påfylles till 4 liter

Kemikalierna lösas i angiven ordning. Användes outspädd. Framkallaren blir med tiden grumlig av att kollodialt silver utfälles. Detta har dock ingen menlig inverkan på framkallningen.

Slut citat

Nå, den första ingrediensen är svår att lösa. Den kan bara lösas i luft och måste då värmas till 100°C. Men det står inget om luft i receptet.  Första buggen i boken.

Ta ett annat mått för säkerhets skull om du inte vill ha negativen tonade i brunt.

Men se upp! Har du kompisar som också framkallar själva kan det kanske bli en del kollegialt silver utfällt också.

Kamera för film. Ifall du glömt hur de ser ut...

Mellanformataren
Postponerande elev vid Eastman Kodak Institute, Rochester, NY