Litteratur för Rolleifans

Sedan jag köpte min första Rolleiflex förra våren har jag också samlat på mig en del litteratur om dess historia och andra nyttigheter. Nästan alla är inhandlade på Tradera eller ebay. Några få på bokantikvariat i Sverige (via Bokbörsen). Så här kommer ett fotografiskt boktips om en av fotohistoriens mest älskade kameror.

Rollei Annual

Det gavs bara ut tre årgångar av denna trevliga bok 1951-1953. Inledningsvis har den ett antal artiklar om kameran och dess användning men den största delen av boken är bilder från jordens alla hörn fotograferade av lyckliga Rolleiägare. Ett slags förhistoriskt FS, ty ingenting är nytt under solen. Vi tar liknande bilder fortfarande. Böckerna avslutas med data om varje bild såsom kameramodell, tillbehör som använts, film, bländare och tid mm.

Historia

Rollei TLR, The History av Ian Parker (Jersy Photographic Museum, 1992). Parker är en av auktoriteterna när det gäller Rolleikameror. I denna bok återges inte bara historien om modellernas tillkomst och utveckling utan också historien om företaget Franke & Heidecke. Där finns rikligt med porträtt, bilder på fabriker, prislistor reklamannonser mm.

Rollei 75 years av Claus Prochnow (1994). Boken består av två delar. Första delen beskriver Franke & Heideckes historia från långt innan dess födelse 1 januari 1920. Författaren har arbetat i bolaget och personligen träffat och arbetat med Reinhold Heidecke vilket borgar för en korrekt återgiven historeskrivning. Idag skulle vi kalla honom en insider eller ögonvittne. Mitt ex köptes på ebay i Tyskland och hade fortfarande pappersomslaget på när den kom. Mint condition alltså.

Handböcker

Das Rollei Buch av Dr Walter Heering (IM Heering Verlag, 1951). Den här boken är Rolleiflexägarnas bibel i fråga om teknisk beskrivning av kameran och dess praktiska användning med alla tillbehör beskrivna. Dr Heering fick skriva nya uppdaterade versioner allteftersom det kom ut nya modeller och tillbehör. Mitt exemplar tillhör det 56-65 tusendet och har ägts av Lars Jacobsson i Stockholm den 16 februari 1952 enligt en blyertsnot i början av boken. Boken är lika gammal som min Rolleiflex. Den förekommer ofta på ebay och är populär bland samlare. Jag köpte den på ebay i England trots bokens tidigare förmente svenske ägare. Boken är rik på bilder och illustrationer.

The Rollei Way av L.A. Mannheim (Focal Press, 1956). Med undertiteln The Rolleiflex and Rolleicord Photographer’s Companion. Första utgåvan kom 1951 och min är från den femte utgåvan. Samma koncept som Dr Heering men kanske inte lika fullödig. Men på engelska.

Rollei Handbook av Alec Pearlman (Fountain Press, 1954). Mitt ex är från första utgåvan. Om det finns några fler vet jag inte. En liten bok (liggande A5) som passar i fickan. Boken börjar med manualen för Rolleiflex Automat och går sedan in på praktisk fotografering och användning av tillbehören. En kortversion av de tidigare två, kan man säga.

Originalmanualer

Originalmanualer och broschyrer har jag kommit över några på auktioner. De är värdefulla dokument som ibland hjälper till att datera främst tillbehören.

Jag har också lyckats få tag i en CD med reparationshandböckerna till många modeller. Den är svårläst och svårletad. Allt ligger i en enda PDF-fil som inte är taggad så det blir till att scrolla en hel del. Fanns på ebay i England.

Antikrunda

-14°C och ett krånglande batteri. Motorvärmare på. Imorgon kväll åker jag till Finspång för att jobba ett par dagar igen. Men jag vill testa att bilen startar och går snällt till dess. För om den inte gör det måste jag ha tid att fixa det.

Den startar och jag drar iväg en tur för att ladda tillbaka det som starten drog ur. In till city åkte jag och fick för mig att gå in till Rajje på Sergel och ägna mig åt lite fotoarkeologi. Eller en privat liten Antikrunda på Kungsholmen. Jag säger arkeologi för Rajje har ingen riktig koll på vad han har och vi gräver bokstavligen i skåp och hurtsar och tittar djupt på hyllor. Som att leka ”gömma nyckel” där man bränns hela tiden utom om man går ur affären. Lager på lager av olika kamerala tidsåldrar genomsöks och se vad vi fann! Vilka fynd!

En obruten förpackning 116-film. Den lär passa till min No1 Pocket Kodak som står hemma och suckar efter att bli använd.

”Develop before January 1st 1934”. Utgången. Men det ska nog gå. Nä, Rajje vill inte sälja den utan att först fråga kollegan. Hm. Morr.

Förutom lite påfyllning av oanvända blixtlampor (jag kollar alla fotohandlare jag besöker) fann jag denna lilla blyga goding långt bak på en hylla högt upp. Den kunde inte dölja sin skönhet för mitt vana öga.


Den ser stor ut här men är mindre än min plånbok

En Contessa Nettel Piccolette De Luxe ” in voll funktionstüchtiges zustand”. I tobaksbrunt läder. Sorry ladies. Det här är sexigare än vilken skön kvinna i läder som helst. Den dyker upp i katalogerna 1924 till ett pris av 870 franc och jag gav 350 kr för den. Snacka om antikfynd! Jag fick ingen film på köpet men jag har ju frysen full så jag är inte ledsen för det. När jag kom hem och undersökte skönheten med en avslöjande ficklampa kunde jag konstatera att bälgen läcker lite så det ska lagas innan en Macocolor 200 åker in i magen på den.

Rajje rotar vidare. Han har fått säljvittring. Jag frågar lite om grejer till min Rolleiflex och då spinner han loss! Han är ju Rolleikunnig! Och milda makter vilka skatter han har! När Rollei Sverige la ner köpte han hela reservdelslagret. Här finns fabriksnya grejer till halvsekel gamla kameror. Jag ställde några specifika önskemål och Rajje lovade kolla i källarn och hemma. Så nu måste jag dit igen om nån vecka för att se om han hittade ”mina” önskemål. Och kanske få köpa den där filmen från 1934...

Om du funderar på att skaffa en retrokamera snart så ta en titt hos Rajje på Bergsgatan 3, Kungsholmen, Stockholm innan den sista januari. Då stänger han för gott och troligtvis kommer det som finns kvar att dyka upp på LP Fotos auktioner till högre priser. Och är du ute efter en Rolleiflex så ämnar han reperera/serva alla sina och sälja. Ställ dig i kö.

Bengan har ju klämt ur sig kunskapen om den bästa Leican efter en gastkramande bloggserie och påtryckningar på Ellens. Det var lite lättare att få ur Rajje vilken den bästa Rolleiflexen är. Ögonen lyste varmt och svaret kom precist på hans speciella ordkarga manér. 3,5F med Planar. Knivskarpt objektiv.

Eders upprymde

Mellanformataren

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Retrokameratips emeritus 3

Så har då turen kommit till de mer kostsamma retrokamerorna. De som man kan handla för mer än 2000 kr och egentligen utan begränsning uppåt (om man nu har gott om fickpengar). Här har kravlistan decimerats något:

Vanligt förekommande på auktionssajterna.

Prisläge över 2000 SEK

God filmtillgänglighet, d v s 120- eller 135-film

Här finner vi fortfarande Rolleiflex med sina toppmodeller på 50-talet. Rolleiflex 3,5C-E och Rolleiflex 2,8A-E är fina modeller som är högt skattade av samlare och fotografer. Räkna med höga priser. Fr o m 3,5 C och 2,8D har de inbyggd exponeringsmätare.




Rolleiflex 3,5 med exponeringsmätare

Leica placerar sig förstås i det här prissegmentet. I enstaka fall kan en auktion sluta under 2000 kr och då är det som regel en gängleica eller inte fungerande M-Leica. Alla Leica I till III med undantag av ett par tusen exemplar är tillverkade före 1960. M-Leica introducerades 1954 med Leica M3 som sedan följdes av Leica M2. Båda dessa modeller introducerades på 50-talet och fortsatte en bra bit in på 60-talet. En bra vägledning till modeller och serienummer finns hos Cameraquest.




Min Leica M3 från 1955

Zeiss Ikon Contax är en modelltyp med flera varianter som är eftertraktad. Kanske är de det p g a de berömda fotografer använt dem som yrkeskameror. Contax I introducerades 1932 och följdes av Contax II och III. De producerades fram till 1962 så man måste hålla ett öga på serienumren för att hålla sig till poolreglerna. Eller så struntar man i dem och köper en ändå. Håll särskilt utkik efter exemplar bestyckade med den legendariska Sonnar 50mm/f1,5.




Contax II

Hasselblad borde väl finnas med i det här sammanhanget men är tyvärr inte så vanliga på auktionssajterna som man kan tro. I alla fall inte i vår ”retroålder” före 1960. Enstaka exemplar av 1000F från 50-talet dyker upp då och då. Hasselblads 500-modeller är däremot mycket vanliga men är för unga för vår pool på FS.

Nästa, och sista tips blir en kioskvältare för nördar. Då tänkte jag presentera några ovanliga kameror som inte bara är ovanliga utan också speciella, roliga och sällsynta men inte nödvändigtvis dyra. Som t ex kameran med det omvända periskopet. Se det som en aptitretare så hörs vi igen efter Nyår.

Zeiss Ikons misstag och hur man rättar till det

Eller hur man får 12 bilder ur en Super Ikonta 532/16

Zeiss’ konstruktörer hade väl en dålig dag när de konstruerade modell 532/16. Det är en mätsökarkamera med formatet 6x6 cm på 120-film. Alla vet ju att man får ut 12 bilder på en 120-rulle med den storleken på bilderna. Men inte i en 532/16. Där får man bara 11! Om man laddar film enligt instruktionsboken, vill säga.

Misstaget konstruktörerna begick var att använda ett bakstycke där det röda fönstret sitter i en position för 6x9 cm! Eller också hade de väldigt gott om såna bakstycken och måste hitta på ett sätt att bli av med dem. Möjligen kan det ha beordrats högre upp i företaget. En gåta är det.

Enligt manualen ska man ladda filmen på ett speciellt sätt för att räkneverket ska fungera. Gör man inte det får man bara ut 8 bilder eftersom man då måste hålla sig till det röda fönstret. Man ska först vrida fram till ruta 1 i det röda fönstret och sedan ställa räkneverket på 1 och sedan räknar kameran till 11. Redan vid ruta 1 har man kört en bra bit in på filmen (drygt en halv 6x6-bild noga räknat) och därför finns det bara plats för en halv bild i slutet av filmen! Sorry, du får bara 11 bilder.

Eftersom jag är ingenjör, skäms jag över den tyska grenen av skrået som gjort denna halvmesyr på en i övrigt trevlig kamera. Nu behöver man dock inte vara ingenjör för att överlista dumma tyskar. Det räcker med lite vanlig svensk list, varken våldsam eller argan.

Jag har sparat några bakpapper från tidigare 120-filmer där tejpen sitter kvar så jag lade helt enkelt in papperet i kameran och såg till att tejpen hamnade utanför 6x6-maskningsramen i kameran, fällde ihop bakstycket och studerade innehållet i det röda fönstret. Det handlar ju om att stanna så tidigt att man inte kör in en halv ruta på filmen utan bara någon centimeter som på en Rolleiflex eller annan mellanformatare. Nå, det var tomt. Inget synligt tryck. Jo, i ena kanten anade jag stapeln på ett K i Kodak.

Sista gången jag laddade kameran med Tri-X (vad annars) vred jag alltså försiktigt fram tills jag såg samma sak i det röda fönstret och har kört en hel rulle med 12 bilder. Emellertid har Zeiss’ konstruktörer lagt in en spärr efter 11 rutor på räkneverket så sista bilden måste tas genom att pilla på armen under objektivet, inte genom att trycka på utlösaren. Dessförinnan måste man dra fram film utan att ha ett stopp att luta sig mot. Jag har kontrollerat att det går 1+1/6 varv till sista rutan.

Jag har nyss framkallat filmen och kan nöjd konstatera att jag lyckades. Här nedan några bilder från den filmen.



Rulltrapporna upp mot Kungsklippan vid Rådhusets station.



Julgranen på Centralen


Eders förbundne

Mellanformataren