Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt. 

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16  från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från  Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt. 

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har  helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot. 

Retrokameratips - Voigtländer Vitessa N

Ännu en -54 i Vällingby

För nån vecka sen vann jag denna Voigtländer Vitessa N på Tradera. När den väl kom hem i torsdags så vidtog en noggrann kontroll av skick och funktion. Kontrollen utföll till full belåtenhet. Allt utom självutlösaren fungerar klanderfritt.

Därefter vidtog artbestämning och tillverkningsår med hjälp av olika Voigtländersajter samt camerapedia. Här konstaterar jag att objektivet är en Skopar 3,5/50. EV-värden kopplar ihop bländare och tider medelst en spak som här syns till vänster under objektivet. EV 3-18, imponerande omfång. Notera stödbenet på ena dörren. Den kraftigt uppstickande pinnen har en dubbel funktion. Den spänner slutaren och drar fram film. Något otympligt kan det tyckas vid första anblicken men jag kan försäkra att vid fotografering känns det fullständigt naturligt att använda båda pekfingrarna. Man använder ju höger tumme för skärpeinställning (se nedan) så vänsterhanden är ju fri. Ergonomiskt vältänkt redan på 50-talet alltså.

Blixtuttag av nyare typ i vänster dörr. Voigtländerloggan i bold stil. Fast tillbehörssko (cold shoe). Det här visar sig vara en Vitessa N från 1954. Ett ovanligt vackert och välhållet exemplar som nog inte har fått köra många rullar. Men nu ska det bli andra bullar, om man säger så. Det sitter redan en Tmax 400 i huset och nu är det bara att söka fototillfällen.

Vad mer finns på denna kamera? Det är en mätsökare där skärpan ställs in med ratten på baksidan. När dubbelbilden i sökare smälter ihop till en så har man satt skärpan där man vill ha den. En snabbkoll på olika objekt nära och fjärran ger vid handen att den är helt ok.

Hopfälld är den mycket kompakt och slinker lätt ner i en ficka.

Redo för tagning är den inte mycket tjockare än hopfälld. Notera skärpedjupsskalan till höger, direktkopplad till skärpeinställningsratten på baksidan.

Undersidan till sist. Ett fantastisk exempel på funktionalistisk design. Återspolningsveven till vänster i bild. Låsmekanismen för bakstycket bredvid den. En rejäl sak som fungerar utmärkt och är ur vägen när man inte behöver den. Hela kamerahuset tas av och man har fri tillgång till kamerans hela innandöme. Den lilla knappen för frikoppling av återspolningen därnäst. En detalj som funnits länge på kameror. Längst till höger stativfästet.

 En liten grej som jag noterat är att räkneverket nollställs inne i kamerahuset när man laddar film. Jag skulle gärna ha sett att man kunde nollställa när filmen var framdragen till första rutan. Men som vanligt kan man inte få allt man vill. Däremot får man allt man behöver för att fotografera i denna trevliga kamera. Inget lullull, alltså. Den är vackert designad och extremt skön att hålla i med sina rundade former. Föredömligt enkel design ger ett gediget intryck. Här har man tänkt till.

Till kameran följde en kameraväska av typen never-ready. Också den i fint skick, men den lägger jag undan. Jag vill ju ha kameran redo för användning när jag går ut att fotografera.

Mellanformataren

PS
Den här modellen är inte så vanlig på auktionssajterna så får du syn på en och vill ha den, lägg ett fett bud strax före auktionens slut.

Ny tagelskjorta - den gamla behöver tvättas

Byta Dogmalöfte eller inte, det är frågan

Mitt nuvarande Dogmalöfte är ganska gammalt vid det här laget. ZM, Sonnaren, Tmax400 och Xtol har funkat fint och var trevligt.

Gammalt löfte

Men ombyte förnöjer så nu vill jag byta, och byta till en större utmaning. Men vad? Så här funderar jag.

Ta en brännvidd som inte många väljer eller ett säkert kort? 15, 90 eller favoriten 35?

Zeiss ZM eller en helmanuell? Rentav en spegelreflex? Eller mellanformat igen?

Ska jag bara ange 400 ISO och därmed öppna för andra filmer? Eller köra digitalt?

Ska jag byta framkallare? Är det tillåtet att framkalla i Lightroom och Silver Efex Pro, tro?

Så många alternativ! Men bara fyra beslut. 

Men inte idag...

Obeslutsam mellanformatare