Lite Rolleioptiklära för 6x6-nördar

Jag hittade den här utmärkt intressanta översikten om Rolleis objektiv för TLR:erna. Kan vara kul att läsa medan snön singlar ner.





Mellanformataren

På't igen. Papparazzi och 800 mm

De som känner mig vet att jag inte ger mig så lätt när jag väl fått en idé i skallen. Båten som välte i Tappströmskanalen ska jag ju bara ta bild på, så det så. Lyckligtvis har jag en farbror som tröttnat på sina analoga kameror så i veckan har jag begåvats med ett par Pentax-hus , fyra objektiv, mellanringar och telekonverter. T ex 400 mm och 2x telekonverter. Jag kände det som om jag var en astronom =) Jag såg genast tillämpningen och for iväg igår med detta imponerande ekipage till Ekerö. Seaside here I come. Nu var det inte så bra ljus. Solen rakt in i kameran och Seaside låg i skugga så jag vände hem utan en bild. I morse var jag där igen och intog kullen vid Wallenbergs begravningsplats med en Pentax K1000, telekonverter och 400 mm Vivitar. Papparazzi Meldert var ute på jakt.  Till min stora häpnad var 800 mm för mycket men jag tog ett par bilder i alla fall, tog sedan bort konvertern och körde ”bara” 400 mm. Fortfarande astronomiska siffror för en som annars sällan ens använder 90 mm. Nåväl, Jag fick Seaside till slut, polistejpen till trots.

PS
Ovan som jag är vid dessa monsterbrännvidder glömde jag att ta med en trådutlösare. Jag kunde nästan se med blotta ögat hur objektivet svajade ute i spetsen. Undrar hur proffsen gör?

Mellanformatare för gatufoto

Lika bra att säga det med en gång: Det här är inget allvarligt inlägg om en superduper gatufotografiutrustning som alla rekommenderas att skaffa. Inte heller är det ett retrokameratips eftersom den inte är till salu. Men det kan vara kul att läsa om undertecknads försök att göra sig bekväm med gatufotografins ädla och svåra konst. Paulus ord är mitt rättesnöre, ”Pröva allt. Ta vara på det som är bra”. 1 Tess 5:21.

I denna anda har jag nu testat gatufotokonfiguration 2 (den förra skrev jag om för några dagar sen) som består av en Rolleiflex Automat (1952), exponeringsmätare Rolleilux och Rolleis pistolgrepp. Som alltid sitter ett ljusgult filter på objektivet när jag har filmernas film i kameran. Tri-X för den oinvigde. Analog förbearbetning kallas det.

Schaktsökaren gör man om till en sport- /nyhetsfotografsökare genom några enkla handgrepp och genast uppenbarar sig två möjligheter att kika på motivet. Se bild.

Den nedre linsen brukar man för att ställa skärpan (om man nu inte kör hyperfokal, vilket är bekvämast) och den övre kvadraten använder man för att komponera bilden före avtryck.

Hyperfokalinställning är annars det snabbaste valet för att fånga gatulivets ögonblick som uppstår och försvinner lika snabbt som en höneblink. Hyperfokal fungerar ju bäst med vidvinkel och Rolleiflexen har ju normal brännvid (om man inte skaffar sig en vidvinkeltillsats som kostar nästan lika mycket som kameran). Det fungerar trots allt väl om bara ljusförhållandena är skapliga och man kan ju med lite övning gissa motivets avstånd ganska bra och göra en passande grundinställning i förväg. Jag brukar välja en slutartid på 1/100s och justera bländaren efter ljuset. Är det riktigt ljust kan jag t o m ställa in 1/250s och får då oftast en bländare som ger skärpedjup som täcker nästan hela avståndsskalan. Vem behöver då autofokus? Det är bara att skjuta!

Pistolgreppet förtjänar att nämnas då det, trots sin höga ålder, är ett ergonomiskt föredöme. T o m mina breda högerlabb fann sig bekväm med det. Jag gick ju ett par timmar med det utan att bli trött i handen. Det var andra delar av min lekamen som ropade på vila.

Triggern kopplas via en trådutlösare till kamerans avtryckare.

Rolleiluxen ska jag inte nämna om så mycket mer än att jag upptäckte att den gärna ville dingla lite hit och dit medan jag flanerade. En separat handhållen exponeringsmätare hade varit bättre och att istället ha det vanliga motljusskyddet på objektivet.

Det enda som egentligen oroade mig innan jag började med det här var halsremmen (skulle den vara i vägen?) och frammatning av film. Remmen märkte jag knappt, märkte jag och framdragning av film kunde jag sköta elegant med vänsterhanden. När man jobbar får man inte göra något med vänsterhanden, ty det ses illa av överordnade, men här är det tillåtet och visade sig vara riktigt snabbt och bekvämt. Precis som det ska vara när man gatufotograferar. Jag har lagt märke till hur HCB var snabb att dra fram filmen efter ett skott (såg en film i Bengans blogg) och jag vill, inte utan en viss stolthet, påstå att jag är god tvåa i det löpet. Än en gång fick jag erfara att Jesus hade rätt när han sa ”Gör er inga bekymmer”.

Den enda nackdel jag nu kan skönja är att det är alldeles för lite rutor på en 120-film. Det går ju att råda bot på med ett annat tillbehör, Rolleikin, som medger att man laddar kameran med med vanlig småbildsfilm. Då får man ju 36 bilder på högkant och vill man ha liggande bilder får man luta på kameran 90° åt vänster. Personligen tycker jag det är att skända mellanformatet med en dylik apparat. Hellre skulle jag lägga pengar på en Rolleimeter som förvandlar sportsökaren till en mätsökare och göra skärpeinställningen till en dans även i farten.

Det är väl för sent att önska sig en mätsökarkamera i mellanformat från Leica som tar sina kort på 220-film (24 bilder). Den hinner inte bli retro innan jag släcker ljuset och slutar bekymra mig om dagspriset på film.

Eders förbundne
Mellanformataren

Macro med Rollei - 2

I förra veckan fick jag två satser närbildslinser till Rolleiflexen. Jag hade tidigare Rolleinar 2 och nu fick jag Rolleinar 1 och 3. De måste ju provas förstås och först ut var trean. Jag hade Tri-X i kameran med skit samma. Det kan bli snyggt ändå. Döm själva. Med linsen på satte jag avståndsratten på minsta avstånd och flyttade sen kameran. Närgränsen hade flyttat sig från 70 cm till 24 cm och det märktes helt klart. Lite svårt var det att hålla kameran i fokus och trycka av.

Rolleiflex Automat med närbildslins Rolleinar 3.

Retrobilderblogg

Ingen har väl undgått min fascination för gamla kameror och främst att använda dom. Utan att använda dom skulle jag nog inte bry mig. Men just fotograferandet på ”det gamla sättet” har sin charm och fungerar avstressande på mig. Nu är jag sällan stressad ändå men kan behöva skylla på något bra för att hålla på. Medicin för själen är vad det är.

I syfte att dela denna glädje och att inspirera andra att njuta av fotograferande med ett stänk av historia har jag satt upp en retrobilderblogg, Retro Photography. Jag är förstås nöjd och glad över retrokamerapoolen här på FS men ville ha ett eget ställe att ställa ut mina egna bilder på. Bloggen har bara bilder och bildtexterna inskränker sig till bildtitel, var bilden är tagen samt kamera och film. De två sistnämnda som inköpstips till intresserade.

 

Rolleiflex Automat (1952) är en av mina favoriter.