2014 oskrivet

Om att ställa in siktet

Mitt fotoliv går mot koncentration efter att ha varit ganska splittrat på många särintressen inom fotografi. Jag kommer att fortsätta dokumentera allt jag är med om i livet och funderar på att göra det i fotoboksform. För mig själv, alltså. Att ha något att bläddra i när jag sitter där åldrad och kanske har tråkigt och minns dåligt. Men det är ju långt kvar till dess =)

Något jag verkligen vill ta tag i på allvar är porträtt i miljö. Det är nära besläktat med mitt gatufotografiintresse så det känns som en naturlig utveckling och fortsättning av den genren för mig. Jag har flera förebilder i ämnet så det är bara att härma metoderna och se hur det går.

Och naturligtvis fixar jag pappersbilder i mörkrummet också. Jag har börjat ge bort egenkopierade bilder bara för att det är kul att glädja andra med "riktiga bilder" tagna med en "riktig kamera" som någon sa. Vad han nu menade med det? Jag gör nog pappersbilder från digitalbilder också. Efter nyår börjar ett nytt uppdrag och min vana trogen försöker jag nog få upp en liten utställning på mitt nya jobb. Det har varit uppskattat på tidigare ställen jag varit på. Nu några bilder i 2014 års anda tagna året som gått.

Jag träffade Herr Rudolf på Skå industriområde.

Jag fikade på Holgers i Säffle med min klasskamrat Åke från tiden på Teknis.

Jag träffade Janne i hans verkstad som jag hade en del att göra med på mitt första jobb.

Jag fotade Nicklas Strömstedt på ett genrep

Och allas vår Affe på fiket vid Hornstull

Andra fotografer tog jag i klump =)

Eders Hängivne

PS
Naturligtvis fortsätter jag att vädra mina gamla fotoapparater tillsammans med de nyare. Men inte samtidigt. 

Ögonblick och evigheten

Om bilders livslängd

Jag kan inte låta bli att fundera på det här med bilders betydelse, eller mening om man så vill. Deras livslängd och därmed deras inneboende livskraft. Helt klart är att syftet är olika med olika bilder. Somliga är avsedda att vara dagsländor medan andra är avsedda att bevara något för framtiden, dokumentära som det heter. Somliga bilder  är mest dekorativa medan andra berättar något. En del ska sälja något till mig, vara funktionella, medan andra ska framkalla en känsla hos mig. Men det är mer komplicerat än så, har jag förstått. En del "dagsländor" blir odödliga och en del avsedda för historien glöms bort. Så hur ska jag förhålla mig när jag står där och tänker ta en bild? Är syftet "kort" eller ska jag försöka göra den "odödlig"? Ska jag ta den för att få någon att vilja köpa den? Eller ska jag bara ta den för att det är kul att fotografera. Själva tagandet ger mening åt mitt liv, menar jag. Jag är mycket böjd åt den sista meningen, ska jag erkänna.

Bilders betydelse och livslängd beror också på vilken publik de har. Familjebilder från födelsedagar och semestrar har förstås en mycket snäv publik men lever i generationer p g a deras innehåll. De bilder man laddar upp på en fotokommunitet som FS eller Flickr har en betydligt större publik men jag har en stark känsla av att en bilds livslängd blir kortare ju större publik den har. Den blir som ett bloss, blixtrar till som när en meteorit faller genom atmosfären.

Alla drömmer vi väl mer eller mindre om att få erkännade som fotografer, att få våra bilder älskade och ihågkomna, omhuldade eller omtalade. Att våra bilder tittas på, pratas om och beundras tillsammans med berömda fotografers verk. Eller är det bara jag som drömmer så i svaga ögonblick av verklighetsflykt? =)

From back home

FS, bloggarna och Facebook m fl

En bild som jag har laddat upp på FS har som regel en "livslängd" på några dagar till en vecka. Sedan är den "död". Album som jag inte laddar upp bilder i konstant blir som en krypta fylld med "lik". Därför har jag tagit bort de flesta albumen utom några få som jag vill hålla liv i, om än med livsuppehållande åtgärder =)

Från en stängd "krypta"

Många av de bilder jag tar för FS-bloggen är avsedda just bara för det inlägget och lever som en illustration så länge inlägget blir läst. Även andra bilder med annat ursprungligt syfte använder jag i bloggen antingen som illustration av textinnehåll eller bara som en paus i läsandet att vila ögonen på. Vardagsbloggen är av mer dokumentär karaktär, mer som en offentlig "dagbok" med sporadiska nedslag om vad som sker i min omedelbara närhet. Den skriver jag mest för min egen skull även om jag vet att det finns några få läsare.

Illustration

Läspaus

På Facebook lever bilder ett sekundsnabbt liv och hinner kanske gillas några gånger innan de "försvinner" som "vattendroppar i livets älv". Just Facebook har jag tröttnat lite på när det gäller att dela med sig av fotografier. Det blir aldrig ett riktigt samtal om bilderna där. Det blir det för all del inte någon annanstans på internet heller. Så varför hålla på att ladda upp?

Att prata om bilder

Jag finner ett beydligt större nöje i att titta på bilder på papper, som på utställningar eller i fotoböcker. Gör man det med andra så kan man utbyta åsikter och känslor inför bilder som är berikande. Man kan upptäcka nya aspekter av en bild som någon annan har upplevt. Ett sådant samtal kan förlänga livet på en bild högst väsentligt bara genom att man erinrar sig den på grund av det intressanta samtalet, den goda känslan av gemenskapen man delar medan man pratar om den eller t o m den dåliga känslan man upplevde av en dispyt om den =) Just därför ser jag gärna samma utställning, om möjligt, mer än en gång.

Framför allt inbjuder bilder på papper till ett längre betraktande av varje enskild bild. Det tar lite längre tid att byta bild i verkligheten än i den virtuella världen. Personligen föredrar jag att betrakta bilder och reflektera över dem själv först. Sedan samtalar jag gärna med andra om dem och det är ofta berikande att "se" vad andra har sett hos dem. I höstas gick jag en workshop på Fotografiska som heter "Utveckla ditt fotografiska seende" (med Hanna Goldstein som ledare) där jag just fick uppleva detta hur bilder växer med ett gemensamt samtal om dem. Bilder kan faktiskt bli "större" av att lyssna på andras tolkning och upplevelse. En stor del av workshopen ägnades åt bildanalys. Intressant och MYCKET givande var det att få höra fotografens egen berättelse om bilden. Historien bakom att en bild överhuvudtaget blev tagen kan vara mycket intressant.

Samtalet om den här skulle ni ha hört. Spännande!

I min fotoklubb på Midsommargården ska vi prata mycket om bilder i år. Det tror jag är bra. Jag är bara orolig för att gruppen är för stor för att samtalet ska ge något och för att alla ska våga dela samtalet. Många tystnar när gruppen är stor, jag med. Jag hoppas att vi delar upp oss i mindre grupper även om man då "förlorar" de andra gruppernas kommentarer. Jag skulle önska att vi samtalade över pappersbilder men är rädd för att det blir projicerade digitalbilder. Nåja, det blir nog bra.

Jaha, vad blev kontentan av det här då? Jag vet inte... Jag frågar mig fortfarande om det någon idé att ladda upp bilder på internet. Det får kanske räcka med att jag genom bilderna talar om för andra att jag fotograferar som hobby. Och jag fick prata av mig offentligt en stund i alla fall utan att bli avbruten =)

Mellanformataren

PS
Om du bor i Stockholmstrakten är du väldigt välkommen att bli medlem i Midsommargårdens Fotoklubb. Klubben där bilderna står i centrum och vilken utrustning som användes är av sekundärt intresse. Nästa möte är nu på torsdag kl 18.30. Kom gärna och kolla läget. Try before you buy =)

Och Jorden finns kvar!

Om Mayakulturens undergång

Det är inte så konstigt egentligen att Mayakulturen gick under långt innan den predikterade domedagen. Deras vetenskapsmän eller präster var inte tillräckligt kunniga/skickliga i frågan om den riktiga Domedagen. Och resten av världen fanns kvar efter deras egen undergång.Det borde säga oss en del om deras kalenders trovärdighet. Men undergångs- och konspirationsteorier sätter i alla fall fart på affärerna och några blir rika på att låtsas veta något om påhittade hemligheter och framtiden.

I Bibeln läser jag att "Dagen och timmen känner ingen" men också att det finns tecken som tyder på dess ankomst. Men då måste man ju läsa och förstå Bibeln. Och därvidlag har prästerskap och teologer tvistat om frågan i två årtusenden. Den första "undergången" var väl Jerusalems förstöring 70 e.Kr. Efter det har många "undergångar" passerat och fler lär komma innan den verkligen inträffar "som en tjuv om natten". Och i dagens sekulariserade värld är jag verkligen förvånad över att någon bryr sig om en mångtusenårig kalender eller ens tidens tecken.

Nå, Ekerö är fortfarande lika vackert året runt.

Skannat dia 4"x5"

Mellanformataren

PS
Jag hoppas i hemlighet på att den kosmiska katastrofstrålningen gör ett bra jobb med min hjärna så att jag tar bättre bilder 2013. Men jag tänker inte betala någon för att få det! =)

Ny tagelskjorta - den gamla behöver tvättas

Byta Dogmalöfte eller inte, det är frågan

Mitt nuvarande Dogmalöfte är ganska gammalt vid det här laget. ZM, Sonnaren, Tmax400 och Xtol har funkat fint och var trevligt.

Gammalt löfte

Men ombyte förnöjer så nu vill jag byta, och byta till en större utmaning. Men vad? Så här funderar jag.

Ta en brännvidd som inte många väljer eller ett säkert kort? 15, 90 eller favoriten 35?

Zeiss ZM eller en helmanuell? Rentav en spegelreflex? Eller mellanformat igen?

Ska jag bara ange 400 ISO och därmed öppna för andra filmer? Eller köra digitalt?

Ska jag byta framkallare? Är det tillåtet att framkalla i Lightroom och Silver Efex Pro, tro?

Så många alternativ! Men bara fyra beslut. 

Men inte idag...

Obeslutsam mellanformatare

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS