Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Gotland i grått

Om en semesterresa i svartvitt

Vi åkte till Gotland några dagar i mitten av juli. Med mig hade jag D600 och Zeiss ZM och flera objektiv till båda. Tanken var att ta lite vanliga turistbilder med D600 och lite annat med Zeissen på film. Men det bar sig inte bättre än att jag tog allt på film. Åtta rullar svartvitt och inte en enda digital bild. Min fru använde den andra kameran och jag var nöjd ändå. Vi har varit på Gotland förut så det var inte mycket nytt. Det blev bara så att jag fortsatte med det svartvita.

Vad kan man då säga om Gotland i svartvitt? Gråspräckligt. Kalksten gör sig inte bra på bild. Dessutom gör den allting så himla ljust. Ibland frestades jag att sätta på ett gråfilter men behöll gulfiltret på utom sista dagen då en molnslöja lade sig över ön. Då ersatte jag gulfiltret med ett vanligt UV-filter. Nu blir det lite smakprov ur de åtta rullarna Tmax 400. Jag använde mest 35 mm men några bilder blev tagna med 90 mm. Jag kommer knappast ihåg vilka. Det är ganska många bilder så det här är bara för de uthålliga.

Vi åkte som alla andra med Destination Gotland.

Det finns ett café som ett strykjärn i Visby

Vi bodde på Strand Hotel

Första kvällen njöt vi av solen och brisen från havet

Färjan till Fårö är gul och blå.

Hästen (eller hunden?) i Gamle hamn

Frun tar igen sig

Raukfältet vid Digerhufvud hade många besökare

Men alla "försvann" i det gråspräckliga

Helgumannen. Lite trä att vila ögonen på.

De har t o m trätak

Båten hade flyttat på sig sedan förra gången.

Trä är skönt att titta på i det hårda kalkstensljuset

En uppnäst rauk vid Langhammars raukfält

Skönt med lite välbekanta former att vila ögonen på också. Jag menar bilplåt. En Hudson Hornet.

Roma glasbruk ligger framför Roma klosterruin vilket gör klostret lite svårt att hitta om man inte har varit där förut. Åk mot Kungsgården.

Det här är resans bedrift. Vi (jag) hittade ruinen efter ett annat kloster bara några kilometer från Roma men lika intressant. Jag kan inte ens förklara vägen.

Skeppssättning längs vägen med utsikt över Karlsöarna

Vi åkte längs en kustväg med vindpinade träd

Vi jagade väderkvarnar åt dottern

Körsbärsgården i Sundre. Hur sannolikt är det att man träffar en fotoklubbskompis  här utan att ha planerat det? Trevligt och överraskande! Vernissage var det också och gratis inträde.

Vi åt en bit mat här och jag fotograferade väggdekorationen

En av fruns favoritkonstnärer ställde ut här

Hoburgsgubbens näsa är fortfarande gul så att man ska upptäcka honom. Det vore ju synd att ha varit där och inte sett honom.

Spånklädda hus i Visby hamn

Jag provade talarstolen i Almedalen men ingen ville lyssna.

Utsikt från mitt hotellrum

Takterassen utanför mitt rum. Granne med ruiner.

Här väntar vi på att få köra ombord på färjan hem

Eders hängivne

PS
Jag rekommenderar att sätta i färgfilm i kameran när ni åker till Gotland. Bilderna blir mer spännande då. =)

Vida vyer med vidvinkel

Om storviltsjakt med ärtbössa

Liksom några andra fotografer var jag i Säter i helgen. Som en stadsråtta bland alla duktiga naturfotografer kände jag mig ändå hemma. Vi har ju samma intresse, liksom. Efter den första gastkramande heta dagen följde jag med ett gäng för att skåda utsikten på Bispberget. Det var relativt lättgått för mina vingliga ben men jag fick ändå koncentrera mig så mycket  på att hålla mig på rätt köl att vägens skönhet inskränkte sig till att lokalisera platser att sätta fötterna på. Till slut fick jag dock samma härliga upplevelse av naturen som mina vänner.

Här var vi. Jag brukar fota skyltar för att minnas var jag varit.

Naturfotografer med sina vapen för långskott.

Vidvinkel är bra. Ett skott. Klart.

De andra stannade kvar en god stund för att täcka in alla aspekter på landskapet. De måtte ha ett himla jobb när de kommer hem för att pussla ihop till mitt enda skott. Jag retas förstås bara. Jag tycker det är lika roligt som de andra att vara där och uppleva storslagenheten. Jag kan bara inte fånga mina känslor för naturen i en bild.

Medan jag väntade tog jag lite närmare bilder.

Maximilian är en förträfflig modell. Naturligare kan ingen vara.

Det fanns spår av mänsklig närvaro.

Träden är mig kärast.

Och så gjorde jag en macro bara för att komma ihåg hur jag använder tulipanläget på kameran.

Det lilla landskapet.

Jag tror jag täckte in mer än de andra. Eller gjorde i alla fall en annan version av Bispbergsklacken.

Tidigare under dagen samtalade vi om våra respektive motivområdens likheter. Gatufoto vs naturfoto. Vi kunde konstatera att vi i princip beter oss på samma sätt för att få våra bilder. Vi rekognoscerar platser, kollar ljuset vid olika tider på dagen, komponerar bilder från ett otal positioner på varje plats för att få de rätta vinklarna och sen väntar vi ut villebråden, människor eller djur, som ska passa in i miljön. Jag hade ingen aning om att vi arbetade så likartat =)

Eders hängivne med fåtal millimetrar

Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.