Första hålkameraförsöket

Om lärdomar

I våras fick jag för mig att konvertera min gamla Piccolette till en hålkamera. Den befintliga linsen var verkligen inget att ha så ett hål skulle nog bli bättre. Jag hade rätt beträffande distorsionen men med kamerakonstruktionens övriga detaljer hade jag fel. På Piccoletten sitter bländaren framför linsen och jag antog att om jag bara körde full öppning så skulle det inte vara något problem. Jag antog dessutom att bländaren kunde fungera som motljusskydd. Det gjorde den förvisso men den gav också en rejäl vinjettering. Och jag ville ju ha bild på hela bildytans 4x6,5 cm!

Contessa Nettel Piccolette från 1921

Jungfrusunds marina

Skytteholm

Det syns tydligt att bländarlamellerna begränsar bildvinkeln för hålet. Jag måste på något sätt flytta hålet längre fram. Ingenjören i mig får hitta på något verkningsfullt. Återkommer...

Eders hängivne

Vida vyer med vidvinkel

Om storviltsjakt med ärtbössa

Liksom några andra fotografer var jag i Säter i helgen. Som en stadsråtta bland alla duktiga naturfotografer kände jag mig ändå hemma. Vi har ju samma intresse, liksom. Efter den första gastkramande heta dagen följde jag med ett gäng för att skåda utsikten på Bispberget. Det var relativt lättgått för mina vingliga ben men jag fick ändå koncentrera mig så mycket  på att hålla mig på rätt köl att vägens skönhet inskränkte sig till att lokalisera platser att sätta fötterna på. Till slut fick jag dock samma härliga upplevelse av naturen som mina vänner.

Här var vi. Jag brukar fota skyltar för att minnas var jag varit.

Naturfotografer med sina vapen för långskott.

Vidvinkel är bra. Ett skott. Klart.

De andra stannade kvar en god stund för att täcka in alla aspekter på landskapet. De måtte ha ett himla jobb när de kommer hem för att pussla ihop till mitt enda skott. Jag retas förstås bara. Jag tycker det är lika roligt som de andra att vara där och uppleva storslagenheten. Jag kan bara inte fånga mina känslor för naturen i en bild.

Medan jag väntade tog jag lite närmare bilder.

Maximilian är en förträfflig modell. Naturligare kan ingen vara.

Det fanns spår av mänsklig närvaro.

Träden är mig kärast.

Och så gjorde jag en macro bara för att komma ihåg hur jag använder tulipanläget på kameran.

Det lilla landskapet.

Jag tror jag täckte in mer än de andra. Eller gjorde i alla fall en annan version av Bispbergsklacken.

Tidigare under dagen samtalade vi om våra respektive motivområdens likheter. Gatufoto vs naturfoto. Vi kunde konstatera att vi i princip beter oss på samma sätt för att få våra bilder. Vi rekognoscerar platser, kollar ljuset vid olika tider på dagen, komponerar bilder från ett otal positioner på varje plats för att få de rätta vinklarna och sen väntar vi ut villebråden, människor eller djur, som ska passa in i miljön. Jag hade ingen aning om att vi arbetade så likartat =)

Eders hängivne med fåtal millimetrar

Naturfotografi

Om hur det är att vara sämst i klassen

Jag är djupt imponerad av en del fotografers förmåga att göra naturen rättvisa. Lite avundsjuk också kanhända. Nu känner jag mig själv ganska bra och vet att jag inte har det där riktiga drivet och intresset när det kommer till att avbilda naturen. Flora och fauna är inte min grej riktigt. På sin höjd kan jag närma mig landskapsfotografering. Gärna det storslagna (som måste vara omöjligt att misslyckas med, inbillar jag mig). Och gärna med något kännetecken på civilisation och människors närvaro. Det blir inte så många bilder i det här inlägget men det är inget att oja sig över. Det handlar mest om andra fotografer. De som kan.

Storlaget på Ekerö. Min första bild med storformatskamera

Träd är rätt kul också. Finns där hela tiden. Bara att åka och hälsa på

Jag imponerades mycket av Nick Brandts utställning On this Earth, A shadow falls. Hans magnifika djurporträtt lämnar nog ingen oberörd. I alla fall inte mig. Om man bara kunde...

Här för leden hittade jag en annan landskapsfotografigigant, Clyde Butcher. En sån där som likt Ansel Adams  kör med de stora negativen och gör stora kopior i bassänger. 

Det viktigaste han säger är att bilderna ska vara så stora att man får en känsla av att vara där. Där tror jag han har rätt.

Mellanformataren

PS
Jag har i alla fall gott om mellanformatsfilm i frysen. Vi får se om det kan bli nåt... 

Att göra eller att taga en bild, det är frågan

Om tidsfaktorn i bildskapandet

För ett par år sedan gick jag en kurs på Fotografiska där handledaren  presenterade en linje för att förklara skillnaden mellan att göra eller att ta en bild.

Göra                                                                                                                                                  Ta
<------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Långsamt                                                                                                                                  Snabbt 

Han menade att olika typer av fotografi hamnar någonstans på denna tidslinje.

Exempel i göraänden:

Arkitektur: 
Man har gott om tid på sig att studera motivet. Man kan gå dit vid olika tider på dagen, vid olika väder, olika årstider. Byggnader står tålmodigt kvar och fotografen har som regel tillgång till den under en lång tid. Det handlar mer om fotografens tålamod med sig själv och att invänta rätt tillfälle.

Gripsholms slott 

Stilleben eller produktfotografi:
Här är det ju fråga om fotografens förarbete i hög grad. Att slutligen ta bilden är bara avslutningen på ett en kortare eller längre tids arbete med att arrangera objektet, ljussättningen och andra detaljer.

Teservis 

Exempel i Taänden:

Sportfoto:
I sportfoto gäller det att fånga de viktiga och kanske avgörande  ögonblicken. Målen, knockouten, kroppen över ribban, det ilskna uttrycket i kastet o s v. En sportfotograf förbereder sig förstås till viss del i Göraänden. Han placerar sig nära där det borde hända intressanta saker. Vid målområdet t ex. Men sen är det till att vara på alerten och TA året sportbild i rätt tiondels sekund.

Hoppsan! Det här gick inget bra... Jag placerade mig vid ett intressant hinder där det borde hända saker och sen gick mycket på sekvenstagning.

Barnfoto:
Frånsett sovande barn som man gladeligen kan placera i Göraänden, är vakna barn något av det svåraste jag vet att fotografera. Jag har övat på tre egna och nu har jag två barnbarn dessutom. Det är svettigare än gatufoto! Spetsen på Taänden, om man säger så. Här gäller snabba slutartider och helst ett nervöst snabbt autofokus. Eller så skiter man i allt och så blir det som det blir.

Twist and shout. 1/60 och blixt duger inte...

Gatufoto:
Ligger för det mesta i Taänden men man kan förbereda sig rätt mycket i Göraänden genom att ta sig tid att hitta ställen med intressanta geometrier eller andra visuellt intressanta element att TA bilder i när rörliga objekt (människor mm) befinner sig på rätt ställe i kompositionen. Det är här man brukar tala om tillfällen som kommer som en snigel men försvinner som en blixt.

Screwed up. kfem, Vällingby 

Någonstans mittemellanexempel:

Porträtt och modellfoto:
Interaktionen mellan fotograf och modell ger rika möjligheter att ta lite tid på sig, ta om bilder. Både fotograf och modell kan snacka sig fram till en bild, skapa den tillsammans. Tiden är inte kritisk medan man bygger upp en pose men det gäller förstås att trycka av vid ett bra tillfälle.

TOG bilden mellan andra planerade GÖRA-bilder 

Nog med exempel. Man kan lätt förstå var olika typer av bilder hamnar på Göra-Ta-linjen. Ofta är det en blandning av  Göra i betydelsen att förbereda sig och Ta bilden i exakt rätt ögonblick. Sittande fågel är kanske mer i Göraänden än en fågel i flykt där det gäller att TA den vid rätt tillfälle. Landskap är väl nästan enbart en långsam process medan vetenskaplig höghastighetsfotografering naturligtvis ligger i den andra änden.

Man kan fundera över var fotografering med blixt egentligen handlar om....

Mellanformataren

PS
Som vanligt är det inte på fullaste allvar 

Och Jorden finns kvar!

Om Mayakulturens undergång

Det är inte så konstigt egentligen att Mayakulturen gick under långt innan den predikterade domedagen. Deras vetenskapsmän eller präster var inte tillräckligt kunniga/skickliga i frågan om den riktiga Domedagen. Och resten av världen fanns kvar efter deras egen undergång.Det borde säga oss en del om deras kalenders trovärdighet. Men undergångs- och konspirationsteorier sätter i alla fall fart på affärerna och några blir rika på att låtsas veta något om påhittade hemligheter och framtiden.

I Bibeln läser jag att "Dagen och timmen känner ingen" men också att det finns tecken som tyder på dess ankomst. Men då måste man ju läsa och förstå Bibeln. Och därvidlag har prästerskap och teologer tvistat om frågan i två årtusenden. Den första "undergången" var väl Jerusalems förstöring 70 e.Kr. Efter det har många "undergångar" passerat och fler lär komma innan den verkligen inträffar "som en tjuv om natten". Och i dagens sekulariserade värld är jag verkligen förvånad över att någon bryr sig om en mångtusenårig kalender eller ens tidens tecken.

Nå, Ekerö är fortfarande lika vackert året runt.

Skannat dia 4"x5"

Mellanformataren

PS
Jag hoppas i hemlighet på att den kosmiska katastrofstrålningen gör ett bra jobb med min hjärna så att jag tar bättre bilder 2013. Men jag tänker inte betala någon för att få det! =)