En tredagars expedition på Vänern

Om en resa till barndomsminnen

Min tidsresa genom livet med profilbilder är inne på sista varvet. Vi har nu kommit till 2005 och en liten digitalkompakt har blivit instrumentet för att bevara minnesbilder. Emellertid fick digitaltekniken en trög start. 2005 var nog ett lågvattenmärke beträffande fotografering. Året efter var inte mycket bättre, det heller. Inte förrän 2007 tog det fart ordentligt. Trots den magra produktionen av blott femtiofyra digitala bilder detta år så finns det ändock en historia att berätta.

  Canon Powershot A80

Det här året gör jag en efterlängtad resa båtvägen från Åmål till Sundhult i Grums kommun där farfar hade byggt sin sommarstuga i början av 60-talet. Den som är bevandrad i Sveriges geografi inser att detta inte är gjort i en hast. Det tar en timme med bil men båtvägen är mycket längre, både i sträcka och tid. Och dessutom i makligare takt. Fem knop ger långa tillfällen till meditation och andra nyttiga aktiviteter.

Fortskaffningsmedlet var denna mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Den här gången, liksom många andra gånger, skulle den stryka förbi sin födelseort. Bilden är från ett tidigare datum.

Resvägen. Ut ur gattet vid Åmåls A-hamn (marinan), förbi Fogdens fyr, därifrån åt babord med sikte på Millesviks skärgård. Efter att ha passerat Busen och viken in till Säffle kan man i kikaren sikta Hjellesgate gård som en vit prick i grönskan på Värmlandsnäs. Det är bara att köra på, det är gott om vatten under kölen. Mellan 25 och 70 meter närmare bestämt.

Matroserna Viktor med kusin Hampus hade inte så mycket att göra på det första benet.

Det här är en omöjlig ubåt. Vi högvatten syns bara pinnen med pilen. Den talar om att du ska svänga babord. Annars blir DU en ubåt. Nu är vi redan inne en bit i Millesviks skärgård med sin spännande farled av grynnor och stenar.

St Körtungsskär. Vi närmar oss dagsmålet som heter Aspholmen där vi övernattar. På Aspholmen tar vi inga bilder. Detta mysiga tillhåll mitt i Vänern får förbli en hemlighet tills vi besöker det en annan gång i en annan båt.

Nästa dag vaknar vi till sämre väder men det är inte sämre än att vi kan fortsätta.

Pappa Leiler är styrman ibland.

Vi för nationsflagg förstås. Det gör alla på sjön som en slags markering av sjöns internationella brödraskap. På sjön är vi alla lika, om än inte i samma båt. Man hjälps åt på ett sätt man sällan får erfara på land. Jag har undrat mycket vad det där beror på.

Matroserna tar sig en extra lur.

Östra sidan av Värmlandsnäs är ofantligt ointressant. Inga öar, nästan inga intressanta landmärken och öppet "hav"med den oftast befintliga sydosten in från styrbord gör att inga landstigningar är att rekommendera. Gapershults hamn,  Lindränkans hamn,  Ekorns hamn, Önö hamn och Hästholms hamn. Hamnar som knappt gör skäl för namnet hamn passeras även om de är utmärkta platser för lä och fikapaus.

Staviks fyr. Vädret har blivit bättre under resans gång.

Stavikens mynning passeras liksom Mässviken och sedan närmar vi oss resans mål, mina farföräldrars sommarstuga byggd av gamla järnvägsvagnar, återvunnen spik och mycket kärlek.

Den här bilden är tagen åtskilliga år tidigare. Stugan har tilläggsisolerats, fått en altan och ett nytt förråd. Men svängdörrarna av teak med rostfritt sparkbeslag och det uppfällbara  tvättfatet på toaletten fanns kvar i alla år.  Lillstugan som farfar byggde för att bo i medan han byggde Storstugan på bilden ligger skymd bakom det nya förrådet.

En överraskning väntade här. Innan vi nådde fram till bryggan strandade båten i sanden några meter före bryggan. Vi fick låna den nya grannens brygga att förtöja båten vid.

Den nya grannens sommarstuga.

Vi sov över i stugan och dagen efter mönstrade matros Hampus av och blev hämtad av föräldrarna för att åka på något annat nöje. Och vi som var kvar anträdde hemfärden.

Som omväxling till Aspholmen tänkte vi övernatta i Ekenäs hamn på Värmlandsnäs sydspets på hemvägen. Men se, det var fullt. Båtfolk är visserligen generösa och hjälpsamma men det fanns bara ingen möjlighet. Glada tillrop och lystna blickar fick vi dock. En skinande mahognysnipa bland plastbaljorna är alltid Kung, liksom. För stunden i alla fall. Det blev Aspholmen igen för övernattning men den ligger ju bara en distansminut söder om Ekenäs hamn, tvärs över farleden.

Bäring hemåt.

Sällskap i farleden

Avlösning vid styrpulpeten. Vi närmar oss hemmhamnen.

Månadens profilbild är croppad ur bilden nedan. Den är från ett besök på Hantverksmagasinet i Upperud. För den med ringa kunskap i den Dalsländska geografin ligger Upperud rakt söderut över sjön från Håverud med sin berömda akvedukt. En annan berömdhet i Håverud är den gamla musikkåren som är/var(?)  obetydligt äldre än sina medlemmar. Hantverksmagasinet var ett trevligt utflyktsmål med många spännande saker att titta på eller köpa. Bara att traska omkring i en fyravånings träkåk med med murad suteräng och bevarade originaldetaljer som skvallrar om tidigare användning är i sig ett äventyr. Därifrån kunde man också åka en liten ångbåt över sjön till Håverud. Nu är Hantverksmagasinet stängt och det känns lite sorgligt.

Originalet till månadens profilbild.

Mellanformataren

En av mina bästa vänner har kilat vidare

Om att skiljas med glädje

En av mina bästa vänner har gått till andra jaktmarker. Och det är med glädje jag släppte iväg den. Jag har haft många fina stunder med den och jag vet att är där den är nu fortsätter den att sprida glädje. Min gamla Rolleiflex 3,5A Automat från 1952 har flyttat permanent till sonen i Göteborg.

Jag har ju en till, en Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, som gläder mig på samma sätt. Det är bara lite detaljer som skiljer. Ett vinnande koncept behöver ju inte ändras särskilt mycket.

Mellanformataren.

PS
En del andra gamla godingar är på väg ur boet också så kom inte och säg att jag är en samlare!

Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt. 

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

8,5 cm glas och mässing

Om nöjet med manuell fotografi

För första gången i verkliga livet var jag på LP Fotos auktion den 28 april. En mindre samling gubbar (varav ett flertal verkade särskilt kufiga och nördiga, ni vet såna där som kan allt om objekten), några yngre män och ett fåtal kvinnor. Uppköpare från nära och fjärran var på plats och bjöd på allt möjligt skumt. Det här var intressant. Förmodligen var skaran av onlineköpare mycket större. Men det kunde man förstås inte veta. Själv var jag intresserad av ett fåtal objekt och redan innan auktionen hade jag bjudit online på en del. Mitt första köp denna dag blev tre riktigt fina magasin till min Bronica S2A. Visserligen av den äldre sorten för S2 där man "bara" kan köra 120-film. De nyare tar också 220-film men det använder jag så sällan och jag har redan några magasin som tar den filmtypen.

Huvudintresset för mig denna dag var dock några objektiv till min Nikon S. Speciellt ett 3,5 cm/1,8. Jag tvekade dock för länge på detta objektiv och klubban hann före. Det gick för 4.400 (+avgifterna). Jag revancherade mig dock på ett 8,5 cm/2,o som jag vann efter en kort budgivning för blygsamma 2.300 (+avgifterna). Objektivet hade jag tittat på i affären strax före auktionen och sett att det var i utomordentligt gott skick. En kvinnlig uppköpare tittade nyfiket på mig. Nöjd över kapet lämnade jag auktionen utan att tänka mig för. Några objekt senare gick ett par originalsökare  för 8,5 cm under klubban. Ja, ja, en annan gång.

Objektivet sitter nu på kameran och första rullen med detta objektiv är under tagande. Och det är riktigt kul, det här. Jag har "upptäckt" att det är riktigt trevligt med det här korta telet. Man kommer nära utan att vara närgången, om man säger så. Perfekt för min inriktning på porträtt de närmaste åren.

Det här ekipaget är inte för veklingar. Det väger 1200 nakna gram. Inte ett gram elektronik eller batteri. Det lockar fram den riktiga fotografen, han som vet hur allt fungerar men kanske inte är någon expert på datoriserade kameror. Man behöver inte vara en nostalgiker eller retronörd för att hantera det här ekipaget, alltså. Bara nyfiken och tillräckligt kunnig. 

Det är ju några manuella operationer fram till bilden.

1) Mät ljuset och bestäm bländare och tid

2) Ställ in önskad bländare och tid

3) Fokusera i mätsökaren och avläs avståndet

4) Ställ in avståndet på universalsökarens parallaxjustering

5) Titta och komponera i universalsökaren

6) Ta bilden

7) Dra fram film för nästa bild

Lätt som en plätt!

Hela ekipaget är från 50-talet utom softreleasen på slutaren som är en nytillverkad kopia på Nikons original. Sökaren är en universalsökare för Leica, för tillfället inställd på 8,5 cm. Huset är från 1954. Jag har inte kollat upp serienumret på objektivet men att brännvidden anges i cm borgar för att det är från 50-talet. Kameratillverkarsamfälligheten övergick unisont till mm på senare halvan av 50-talet.

Bilder dyker förstås upp i retrokamerapoolen vad det lider. Håll utkik.

Mellanformataren

PS
Jag retas ohejdat med särskrivare och skriver som jag lärde mig att svenska ska skrivas. Den som stakar sig på fler än två stavelser borde läsa gamla böcker på svenska =)