Pro Memoria
Min kamerakrönika - 21
Nikon D600
Det var ofrånkomligt. Efter drygt fem år pensionerade jag min D80. Utvecklingen hade sprungit ifrån den med stora tekniska kliv. Egentligen skulle det ha blivit en D800 men precis när jag var redo att trycka på köpknappen dök den här upp från ingenstans. En snabb koll i specarna övertygade mig om att det här var ett bättre val. För mig, alltså. Jag köpte kitet med 24-85 mm. Inte världens bästa glugg måhända men brännviddsområdet ligger precis rätt för mig. Det är där jag håller mig till nästan 100% så egentligen behöver jag ingen annan. Nu har jag redan flera andra fasta fullformatsgluggar och favvon bland dem är Zeiss Planar 1,4/85 mm som inköptes en tid innan D600 och som används flitigt på mina analoga Nikonhus.
Nikon D600 med 24-85 mm
Redan under den korta tid jag haft den har det runnit igenom ett par tusen bilder. Mycket mer än vad det skulle ha gjort i en kamera med film under samma tid. Det må vara ett tecken för en del som retar mig för min analogfotografering men jag rycker på axlarna åt sådant. Film är ännu nummer ett i mitt fotografiska liv. Nu blir det en bildkavalkad.
Pappa tagen med Planar 1,4/85
Barnbarn
Scoutinvigning i Hässelby missionskyrka. Den här kyrkan är nästan hopplös att fotografera i med film utan blixt. Men D600 och en massa ISO går bra.
På ryttartävling hos Vällingby ridsällskap.
Kalle Moraeus i Uppsala. Flera tiotusentals ISO
JÅÅJ museum
Sammanfattning: Det finns lite good shit bland de digitala fotoapparaterna trots allt. Häpp!
Mellanformataren
PS
Det finns en kandidat för krönika 22 också. En spännande klassiker som jag håller på att skjuta in mig på. Det dröjer nog ett bra tag innan jag skriver om den.
Dinosauriernas återkomst
Om att dinosaurierna förökar sig
Varning: Det här inlägget är bara på skoj. Det finns inte en enda allvarlig bokstav.
Idag fick jag ett nyhetsmail från en fototidning (som jag inte prenumererar på) med huvudnyheten "Fotografera först- fokusera sen". Plötsligt förstår jag vad som pågår. Vi berövas tillfredsställesen av att göra rätt första gången! Man har uppfunnit ett sätt att rätta till misstagen efteråt så att ingen skada är skedd. Ja, egentligen finns det redan begränsade möjligheter att ta bort oönskade defekter ur sina bilder, men det här?
~~~oOo~~~
Det där med dinosaurieframställningen sker från två håll. Precis som tunneln genom Hallandsåsen. Det ena laget består av gamla stofiler som fortfarande håller på med film och gamla gluggar och de tenderar att bli fler med åren (det borde väl logiskt vara tvärtom). Det andra laget är de som är födda på den digitala sidan men har upptäckt att det fanns ett annat sätt förr i tiden. Det går inte lika fort på den sidan men de blir fler och fler de också. De som vågar vägra digitalt och som skiter i alla nya bedårande finesser. Men även om dinosaurietillväxten artar sig bra så är det inget mot den lavin av moderna fotografer som erövrar varje ny finess och pluggar in den i sitt liv. Ett par generationer senare föds nog individer med Photoshop i generna eller i värsta fall blir de själva en plug-in till Photoshop. Och alla bilder är perfekta. Hemska tanke.
Andra shoppare i en perfekt inperfekt bild
Mellanformataren
Pärlor i fotolitteraturen
Om hur man lyckas förstå att man inget begriper
När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.
Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.
Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.
Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.
Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.
Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".
Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?
För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.
Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.
Mellanformataren
Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.
ZM - första intrycket
Första intrycket när jag såg kameran på webben och insåg att den faktiskt existerade var WOW - den ska jag ha! Nå, jag sansade mig och letade upp recensioner som jag läste både här och där, framlänges och baklänges. Känslan satt kvar. Det här är en kamera man vill äga och använda. Så den hamnade överst på önskelistan. Rolleiflex 2,8FX fick finna sig i att bli nedpetad. Fast nu är den på topp igen efter inköpet av ZM.
Jag är ju en mekanisk konstruktör och mycket intresserad av design. Det som slog an på mig vid första ögonkastet är att kameran är vacker. Man lät en designfirma ta fram en mängd olika förslag varav tre valdes ut för att testas på användarna, d v s fotografer. Både proffs och amatörer. Till Zeiss' förvåning favoriserades den mest konservativa designen. Jag vet ju inte hur de andra förslagen såg ut men den här gillar jag också. Den är "ren" på den mängd knappar man är van från digitalkameror och många av de nödvändiga funktionerna har man gömt på ett bra sätt för att ge kameran den stil den förtjänar. Namnet Zeiss Ikon förpliktigar till klassisk skönhet.
Rent, snyggt och funktionellt. Allt kan nås med pekfinger och tumme. Jag skulle dock gärna ha sett att tidsrattens periferi varit närmare fronten för bekvämare tidsomställning. Det infällda räkneverket är tydligt och bra.
Underredet är lika rent och snyggt det också. Zeiss Ikon är kända för sina koniska knappar på undersidan. Zeiss' designers har tagit fasta på det historiska och gett ZM sina egna knappar som numera är platta och rymmer lite gömda funktioner. Stativgänga i den ena och returspolningen i den andra. Frikopplingen för återspolningen är den lilla knappen till vänster, klassiskt på sitt vis. Alla har väl tryckt på en sån på en SLR som är gamla nog att ha kört med film. Batteriluckan, ett diskret måste på denna kamera. Till vänster (i bild) om objektivet sitter bajonettlåset och till höger om detsamma sitter spaken för ramarna som man kan spegla in för olika brännvidder. Helt kompatibelt med Leicas modeller.
Den underbart rena baksidan. Displayen till vänster räcker gott och väl för den information man behöver. Den ljusstarka sökaren är den bästa i sitt slag. Det gäller bara att hålla ögat mitt för för att se mätsökarrektangeln och tiderna som visas i rött till vänster i den. En vanesak som kommer med övning. Knappen i mitten är exponeringslåset som håller de inställda värdena i 20 sekunder. Jag når den ledigt med tummen. Tummen fastnar också lätt på framdragningsarmen som går lätt med alldeles lagom motstånd. Dubbeldraget på M3 känns redan långt borta.
Så var det det där med manualen. Man har ju blivit lite bränd på digitalkamerornas vidlyftiga bokverk.
Lika tjocka men ZM är hälften så stor (A6). D80-manualen är enbart den svenska versionen. ZM-manualen rymmer sex språk. Den engelska versionen är på 22 sidor och läses snabbt medan man tar en kopp kaffe. D80-manualen har jag fortfarande inte läst färdigt =)
Mellanformataren
Han som började med en Nettar 1964
Olympus på rundsmörjning
Ni som följer min blogg och har gott minne kommer säkert ihåg min gatufotosession i somras som kom av sig när kameran strejkade utan att jag noterade det. Några månader efter det debaclet verkade kameran ha repat sig, men nej. Den var verkligen trasig i slutaren. Nu tycker jag att min Olympus 35 RD är en väldigt trevlig kamera så jag tog den till Werner på LP Foto för översyn. Precis som när man tar bilen till verkstaden ibland. Jodå, Werner kände till problemet med dessa Olympusar och det skulle gå att fixa. Igår hämtade jag den och nu sitter det en film* i den igen. Det känns som om vårluft har kommit in i lungorna igen =)
"gatufotografen" *