Retrokameratips emeritus - 6

Endast för naturfotografer med en Rolleiflex på hyllan

Så har det då äntligen hänt! På ebay i Tyskland kan man nu köpa den imponerande Carl Zeiss Jena Magnar 4x till Rolleiflex. 4x indikerar fyra gångers förlängning av normaloptiken och blir sålunda imponerande 300 mm på en 3,5/75:a och 320 mm på en 2,8/80:a. I skrivande stund står den i 112 € och detta får anses som billigt. Men när samlarna får syn på den springer den nog iväg ganska kraftigt.

Tyvärr anger inte säljaren vilken bajonett  den har så är du sugen på detta naturfotografins monster så är det bäst att fråga. Rolleiflex har ju minst tre olika bajonetter på TLR:erna.

Mellanformataren

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.