Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

Två bebisar är en för mycket

Om ett kort projekt

Som mina läsare vet har jag börjat sälja ut en del gamla godingar i kamerastallet. Jag har två stycken gråa Rolleiflex Baby, båda tillverkade 1958 och jag tänker att det är en för mycket. Jag kör ju en del småprojekt med några kameror. Nyss körde jag funktionskontroll på två Olympus 35SP och det var bra. Den ena fungerade perfekt och den andra sisådär och då vet jag ju läget. Jag tänker göra likadant med min första Rolleiflex Baby så att jag vet hur statusen är på den. Det var ett tag sedan jag körde en rulle i den. Jag vill bara få bekräftat för mig själv att den är ok och bilderna blir bra. Det känns lite roligare att sälja en kamera som fungerar.

Rolleiflex Baby från 1958.

Inga tillbehör kommer att ingå eftersom jag har två andra Rolleiflexar med samma bajonett. Men en köpare lär hitta allt han vill ha på ebay.de.  Jag lägger ut ett nytt blogginlägg och annons när den är till salu. Håll utkik!

Eders Hängivne

Texas i Vällingby

Om en mätsökare i mellanformat

I våras köpte jag en mätsökare i mellanformat från japan. En Fujica GW690 II Professional, även kallad Texas-Leica. Ett monster till fotoapparat men mycket rolig att fotografera med. Den har ett fast objektiv, Fujinon f3,5/90 och ger 8 bilder 6x9 på en vanlig 120-rulle. Eller 16 bilder på en 220-rulle. En ratt på toppen förtäljer att man kan ställa in den för 4 bilder på korta 120-rullar också. Såna korta rullar har jag aldrig hört talas om. 

Jag började med en svartvit 120-rulle och fortsatte med några 220-rullar Portra 400. Nu kommer lite bildexempel.

Vattenfalls gamla kontor i Råcksta håller på att byggas om till bostäder. Så Destroy på containern är lite missvisande.

Och lite färgbilder

Daisy's i Vällingby före ommålningen.

Drottningholm får nästan plats i 6x9

Minneslunden vid Munsö kyrka

Nytt bostadsområde i Träkvista på Ekerö.

Jag är lite förtjust i att fotografera i industriområden. De bjuder ofta på trevliga motiv. Här kommer några bilder från Skå industriområde på Färingsö.

Den här ville inte fungera och ägaren ville inte vara med på bild.

Kronvrak? Men jag tror den fungerar.

Herr Rudolf. Förnamnet har jag glömt. Han lät sig fotograferas under vår pratstund. Han var egentligen ute och letade efter sin egensinniga katt. Han har en liten verkstad till höger utanför bild.

Färingsö har en del vackra vyer att bjuda på också. Här är ett sommarfagert landskap nära Tappströmskanalen.

Tyvärr så tvingar mig en långvarig utsikt till inkomstbortfall att sälja ut en del av innehållet i mitt kameragarage. Den här kameran var sist in och blir först ut och återfinns på Fotosidans annonsmarknad där den går tillsammans med ett par 220-rullar Portra 400 som jag inte kan köra i någon annan kamera.

Eders Hängivne

PS
Naturligtvis svider det men den här kameran har jag ännu inte fått samma känslomässiga band till som t ex Rolleiflexen. Nu är det dock inte läge att vara sentimental utan skära grovt och behålla de käraste klenoderna. 

PPS
Det här är ett ny sorts "Decisive moment" i min fotografiska karriär =) 

Befintligt ljus

Och befintliga blixtar

Jag ska genast deklarera att jag är nördigt god vän med det befintliga ljuset och känner mig som en förrädare varje gång jag ens tittar på en blixt. Jag har dock genom åren kommit över flera blixtar som mest samlar damm. Dessutom har jag tillräckligt med grejer för att studiofota med vanliga kamerablixtar.

Men man får inte vara så nördig att man blir stönig. Jag må vara en gammal hund men jag kan fortfarande lära mig ett och annat. Så nu har jag bestämt mig för att ge det naturliga blixtljuset en chans i vinter. Det känns faktiskt spännande.

Nu ska jag förstås genast tala om för de som tror att de ska få se studioporträtt 'en masse' från mina kameror. Det blir inte fråga om det. Nope. Fortfarande är det människor i miljöer som gäller och i naturliga situationer. Och jag ska göra det mesta analogt. De digitala kamerorna har ju en ljusförstärkare som kallas ISO och behöver sällan använda blixt.

Jag började idag på gudstjänsten i Hässelby Missionskyrka. Den kyrkan är något av de svåraste platserna jag vet att fotografera i befintligt ljus. Särskilt analogt. Digitalt är det ju inte särskilt svårt när man kan reglera ISO för varje bild och obekymrat plåta på. Jag tog med mig min Olympus OM-2N (svarten) med en T32-blixt samt tre objektiv, 28, 85 och 135 och filmen Acros 100. 28:an  för översiktsbilder, 85:an och 135:an för närbilder utan att behöva gå för nära. Annars känner jag mig i och för sig väldigt bekväm i kyrkan och kan gå runt lite som jag vill medan det händer saker där. Där måste man fota med blixten direkt på motivet. Det är högt i tak och taket är mörkt blått så där får man ingen hjälp med spridning av ljuset. Den här gången var det många kameror med blixtar på plats. Det var scoutinvigning och full kyrka. Många anhöriga med kameror, både med och utan blixt men med höga ISO:n kan man förmoda. Jag är ensam analogist även i detta sammanhang.

Det sket sig, kan man säga. Blixten funkade men inte synken så det blev till att fota i befintligt ljus i alla fall. Jag kapitulerade med 2/85 på full öppning och 1/60 sekund.

Vintern är lång och i kyrkan är det gudstjänst vareviga söndag. Många tillfällen att fota med blixt ändå alltså. Jag är inte den som ger upp vid första försöket!

Nå, slutsnackat om det. Bilderna sitter fortfarande i kameran så ni får nöja er med några gamla bilder från kyrkan i befintligt ljus. Bilder måste man ju visa i en fotoblogg, eller hur?

Eders Hängivne

PS
Väl hemma gjorde jag en del tester med kameran och kunde konstatera att den funkar om man kör med kabel i sidouttaget. Blixtskon på OM-kamerorna är ju av den löstagbara sorten så jag testade förstås blixtskon på den andra OM-2N (silvern) och där funkade allt som det skulle så det är nåt fel med synken i toppen på Svarten m a o. Den funkade ju med kabel (som jag inte hade med mig).

Jag förlorade alltså första slaget. Men inte kriget. Om Nordstaterna hade gett upp efter första slaget hade nog Amerika sett annorlunda ut idag. På't igen alltså =)

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200