När känsla är viktigare än skärpa
Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern
I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället.
Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.
Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!
OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)
Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.
Det här är utsikten från mitt arbetsrum.
Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.
Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.
Eders hängivne
PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall.
PPS
Filmen var en Fuji Superia 200
/HÖ