Nikon F6 - 1,5 meter bildkvalitet

Det bästa från två världar

Jag fotograferar till 98% på film numera. Jag gillar hantverket och mörkrumsmagin i att se bilder växa fram i skålarna. Tillfredsställelsen av att producera pappersbilder på egen hand är svår att ersätta med digitala printar. Det är väl heller inte så konstigt att det är roligare att fotografera med utrustning man trivs med. Då blir det bättre bilder också.

Jag använder ju gärna gamla klassiska kameror från tiden före 1960 men jag har även modernare från senare delen av 1900-talet som jag förtjust använder. Som t ex Olympus OM-2N. Men även 2000-talet erbjuder kameramodeller för filmälskaren. Jag har ju Zeiss Ikon ZM som producerades mellan 2005-2013 och det senaste tillskottet är en Nikon F6 som den här bloggposten ska handla om. F6 introducerades 2004 och produceras fortfarande, om än i mindre kvantiteter än toppåren då man tillverkade ca 200 per månad.

Jag tänker inte visa någon bild på F6:an. Googla och du drunknar i bilder och recensioner av den. Storleken är nästan identisk med min D600 så när jag nyligen skickade in min D600 på service packade jag den i F6:ans kartong.

Handhavandet av Nikon F6 är i allt väsentligt  som vilken DSLR som helst från Nikon. Men det skiljer på två viktiga punkter. Menyerna är ett busksnår i jämförelse med djungeln i de digitala modellerna. OCH, viktigast av allt, sensorn är en plastremsa listigt förpackad i en liten burk. Alla andra funktioner är som på min D600. Rattar och knappar sitter på samma ställen (i stort sett). Det går bara inte att fejka film med olika Jpeg-inställningar. Det här är ju "the real thing" direkt. Filmen man laddar har ju det bildresultat man eftersträvar inbyggt, om man säger så. Förprogrammerad, liksom. En praktisk feature är att jag kan få datum och exponeringsdata inprintade mellan rutorna på filmremsan. Slut på gissandet m a o.

Eftersom jag sedan tidigare har en hel del objektiv för fullformat har jag inte behövt skaffa några nya. Men jag gjorde det ändå. Kompletterade nyss med ett 20/f2,8 för att jag ville ha ett ordentligt vidvinkelobjektiv. Jag har redan ett par användbara blixtar, SB-22 och SB-800. Men blixt använder jag ganska sällan.

Nog med babbel. Här kommer lite bilder från de första rullarna. Samtliga tagna med 20 mm/f2,8 på Ilford Delta 400. Om ett tag kommer jag att öppna ett album för bilder från F6:an. Ingen av dessa "testbilder" kommer att hamna där dock. Håll utkik.

Munsö kyrka

Svartsjö slott

Järnvägsmuseet i Åmål

Åmåls kommuns arborister har förberett sommaren i parken framför Gamla kyrkan, numera Kulturmagasinet.

Eders hängivne

PS
Jag är väl inte helt nöjd med Ilfords Delta 400 trots att jag tidigare identifierat den som en möjlig ersättare för Tmax 400 bland mina favoritfilmer. Jag får nog tänka om lite. 

Mobiltelefon eller kamera?

Om en kamera med "oändliga" möjligheter

För flera år sedan fick jag min mammas Canon Dial 35. En riktig kultkamera på sin tid. Kompakt point-and-shot. Tjejkamera. Inte för att den var lätt att fota med men den är ju så himla söt. En perfekt accessoar i handväskan bland läppstift och puderdosa. Den enda stora nackdelen är att den behöver ett sånt där batteri som man inte kan köpa längre*. Men det går att skjuta manuellt med den också. Så nu har jag laddat den med en hemrullad HP5+.

Det bästa med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.
Det sämsta med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.

Det dröjer alltså innan man får se resultatet av sitt knäppande men man har roligt ganska länge.

*1,35V kvicksilverbatteri. Och ja, jag vet att det finns substitut men eftersom jag kan fotografera ändå så gör jag det. Kan själv.

Eders hängivne

PS
Trots att den ser ut som en gammal telefon med fingerskiva går det inte att ringa med den. Den utvecklades på den tiden då ingen hade kommit på den befängda tanken att kombinera telefon och kamera.

Den biologiska sensorn

Om nästa steg i kamerautvecklingen

Jag har redan funderat på nästa års aprilskämt men bränner det redan nu då jag misstänker att tekniken kan hinna före. Om inte kommersiellt tillgänglig så i alla fall som lyckat forskningsexperiment. När det gäller hörseln har forskningen redan hunnit långt. Döva kan höra genom en knapp som är inopererad i skallbenet.

Nu handlar det om de inbyggda sensorerna vi har i skallen. Två ögon. Dessa sänder en bild till hjärnan som vänder den "rätt" och kombinerar de båda bilderna till en 3D-bild som på den gamla stereofotografins tid. Hjärnan har dessutom en otrolig minneskapacitet så här behövs inte ens ett minneskort. Det enda som fattas just nu är ett interface som gör det möjligt att dela våra bilder och filmer med andra. Vi kommer att kunna koppla ihop våra hjärnor trådlöst och om vi sitter nära varandra vid lägerelden kan vi berätta ordlöst vad vi varit med om under dagen.  Ett socialt nätverk á la stenåldern.

Jag gjorde ett eget försök i mitt bästa lab, köket, och passade på att dokumentera tillfället. Nu finns beviset i form av en ny profilbild på Fotosidan. Tyvärr fungerade inte nätverket så jag fick ta till det långsamma sättet, bredbandsinternet.

Jag använder en gammal beprövad optik från Goertz som bildförstärkare av synintrycket. Den är visserligen ca 120 år gammal men funkar hyfsat.

Eders hängivne

PS
Set blir inget PS den här gången 

Ajöss analogfotografi !!

Nu har jag fått nog

Efter flera år av analogt fotograferande med gamla fina kameror har jag till sist varit tvungen att inse att det drar för mycket pengar att ligga på topp i den analoga världen. Många filmer dras in, fotopapper blir allt dyrare, det blir allt svårare att se vad jag gör i mörkrummet. Och efterarbetet tar tid från fotograferandet!

Leica M3 från 1955

En del av de gamla kamerorna ska jag behålla som ett kärt minne. Kanske jag låter slutaren gå lite då och då av nostalgiska skäl. Ljudet är fortfarande musik för mina öron. Utan film i kamerorna kostar det ju inget. Men många av dem ska bort.

Rolleiflex 3,5B Automat från 1954

Jag välkomnar till sist den digitala tekniken vars stora fördel är att den kostar bara inköpet, sen är det nästan gratis. Och eftersom jag har haft dumheten/klokheten att redan ha köpt på mig ett par duktiga kameror behöver jag inte ens köpa något mer. Jag har allt jag behöver. Nu behöver jag bara ta bilder och koncentrera mig på att de ska bli bra. Länge leve automatiken som ger mig frihet i skapandet! Och för att ytterligare ge mig tid till fotograferandet ska jag fortsätta som om jag tog bilder på film. Sparsamt med bilder, alltså. Jag kan tillräckligt mycket för att inte slösa tid på att ta många bilder som sedan måste sorteras och behandlas i timtal. Det analoga har lärt mig för livet. Det enda jag behöver är nya ögon att se med.

Fujifilm X100 från 2011

Det digitala är framtiden. Så länge det varar innan nästa steg i fotografins utveckling.

Eders Hängivne

PS
Man kan se det som så att jag förbereder mig för pensionen då det inte kommer att räcka med att bara övergå till välling för att få råd med film, papper och kemikalier. 

PPS
Om ni mot förmodan ser mig med en analog kamera ute på stan så är det bara fejk eller ett temporärt återfall av nostalgi. Det går nog över.

Den lille tysken överraskar

Om en rulle från Minox 35 GT

Jag hade inga stora förväntningar på den. Särskilt inte efter två misslyckade rullar gammal Tmax 400 som blev kraftigt underexponerade. Men jag gav mig inte. Nu har jag kört en rulle Acros 100 i den och fått överraskande bra bilder. Med bra menar jag förstås bra ur ett analogt perspektiv. Jag hade mina dubier om att köra batterier med för hög spänning och hur det skulle påverka exponeringen. Tmaxrullarna blev ju kraftigt underexponerade, vilket i och för sig kan ha orsakats av deras ålder. Acrosen är på 100 ISO så jag satte kameran på 50 för att kompensera för den förmodade underexponeringen. Efter halva rullen satte jag den på nominella 100 och körde slut på rullen. Döm om min förvåning när jag ser bildresultatet och ser att nästan alla bilder är uniformt exponerade. Det finns några få undantag (fotografens misstag) och några ur den första halvan av rullen indikerar att det nog inte var helt rätt att köra på 50 ISO, trots överspänningen på batteriet.

Kan det verkligen bli nåt bra med en tvåbladig bländare som ser ut som ett liggande kattöga? Även slutaren är tvåbladig. Hur kommer detta att påverka bakgrundsoskärpan? Duger det lilla objektivet f2,8/40 till något annat än bleka semesterminnen? Döm själv.

Först några bilder exponerade på 50 ISO.

Café Rosenhill

Fika på italienska terassen i Bergianska trädgården

Hästar på Munsö

Kista Science Tower

Och så resten exponerade på 100 ISO

Fredagsfika på jobbet

Under lövverket

En höna i hönsgården

Bakluckeloppis

Eders Hängivne

PS
Inte en favoritkamera men den tar bilder som är överraskande bra. Mina stora händer hade svårt med objektivinställningar och filmframmatningen (dubbelslag). Fotografer med små händer har säkert mer glädje av den än jag. Men jag gillar bildresultatet.