Nikon F6 - 1,5 meter bildkvalitet
Det bästa från två världar
Jag fotograferar till 98% på film numera. Jag gillar hantverket och mörkrumsmagin i att se bilder växa fram i skålarna. Tillfredsställelsen av att producera pappersbilder på egen hand är svår att ersätta med digitala printar. Det är väl heller inte så konstigt att det är roligare att fotografera med utrustning man trivs med. Då blir det bättre bilder också.
Jag använder ju gärna gamla klassiska kameror från tiden före 1960 men jag har även modernare från senare delen av 1900-talet som jag förtjust använder. Som t ex Olympus OM-2N. Men även 2000-talet erbjuder kameramodeller för filmälskaren. Jag har ju Zeiss Ikon ZM som producerades mellan 2005-2013 och det senaste tillskottet är en Nikon F6 som den här bloggposten ska handla om. F6 introducerades 2004 och produceras fortfarande, om än i mindre kvantiteter än toppåren då man tillverkade ca 200 per månad.
Jag tänker inte visa någon bild på F6:an. Googla och du drunknar i bilder och recensioner av den. Storleken är nästan identisk med min D600 så när jag nyligen skickade in min D600 på service packade jag den i F6:ans kartong.
Handhavandet av Nikon F6 är i allt väsentligt som vilken DSLR som helst från Nikon. Men det skiljer på två viktiga punkter. Menyerna är ett busksnår i jämförelse med djungeln i de digitala modellerna. OCH, viktigast av allt, sensorn är en plastremsa listigt förpackad i en liten burk. Alla andra funktioner är som på min D600. Rattar och knappar sitter på samma ställen (i stort sett). Det går bara inte att fejka film med olika Jpeg-inställningar. Det här är ju "the real thing" direkt. Filmen man laddar har ju det bildresultat man eftersträvar inbyggt, om man säger så. Förprogrammerad, liksom. En praktisk feature är att jag kan få datum och exponeringsdata inprintade mellan rutorna på filmremsan. Slut på gissandet m a o.
Eftersom jag sedan tidigare har en hel del objektiv för fullformat har jag inte behövt skaffa några nya. Men jag gjorde det ändå. Kompletterade nyss med ett 20/f2,8 för att jag ville ha ett ordentligt vidvinkelobjektiv. Jag har redan ett par användbara blixtar, SB-22 och SB-800. Men blixt använder jag ganska sällan.
Nog med babbel. Här kommer lite bilder från de första rullarna. Samtliga tagna med 20 mm/f2,8 på Ilford Delta 400. Om ett tag kommer jag att öppna ett album för bilder från F6:an. Ingen av dessa "testbilder" kommer att hamna där dock. Håll utkik.
Åmåls kommuns arborister har förberett sommaren i parken framför Gamla kyrkan, numera Kulturmagasinet.
Eders hängivne
PS
Jag är väl inte helt nöjd med Ilfords Delta 400 trots att jag tidigare identifierat den som en möjlig ersättare för Tmax 400 bland mina favoritfilmer. Jag får nog tänka om lite.
Det senare är det mest tacksamma och skiljer minst mot digitalt. Färgfilmen lider starkt av åldrande och grovt korn.
30 år gamla bilder har tappat en stor del av sina nyanser i grönt och blått. Samt att de inte hade AWB. Det vill säga att de var smalt känsliga för ett visst ljus där de gav korrekta färger.
Har man blandljus blir de svåra att få bra. Ofta får man till sist göra dem svartvita för det skall bli någorlunda.
Visst togs det fantastiska bilder på den tiden. Fast jag har svårt att gråta över att det numera är digitalt som gäller.
Lukterna av mörkrum och att stå där i det röda-ljuset slipper jag gärna.Sedan hela processen med fix, skölj mm.
När jag nu skannar dia så är jag inte nöjd med originalen. Fast när jag väl skriver ut dem i A4 är de klart bättre än de bilder som labb en gång i tiden gjorde åt mig. Så även det analoga har vunnit på den digitala tekniken.
Det finns fantastiska bilder gjorda redan för hundra år sedan av fotografer som måste varit väldigt duktiga.
De använde förmodligen den senaste och bästa teknik de hade råd med.
Skulle tro att de gärna haft en av dagens kameror. För resultatet blir ju verkligen inte sämre.
Skannade en bild åt min fru i går. Av hennes farmor 1914. Alltså en bild som snart fyller 102 år. Tagen av förmodligen en professionell gatufotograf.
Alltså en som vandrade på vägar och gator och fotograferade människor mot betalning och sedan i sitt tält framkallade bilden och gjorde en kopia. Oftast genom kontaktkopiering.
Tycker de ofta gjorde ett bätte jobb än vi själva klarar av idag.
Att damen ser så sur ut beror förhoppningsvis inte på fotografen. Kopian har också nötts under 100 år. Så att den har lite skador får ni leva med.
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpiclarge/335513/3448280.htm
Det senare är det mest tacksamma och skiljer minst mot digitalt. Färgfilmen lider starkt av åldrande och grovt korn".
Det är alltså DINA färgfilmer som lider av starkt åldrande och grovt korn! Själv använde jag Kodachrome II/Kodachrome 25 från 1967 fram till 2002. Det innebär att jag i dag har helt opåverkade färger, hög skärpa, och obefintligt korn som utgångsmaterial för digital bildbehandling. Jag kan göra papperskopior i A4 som ser förvillande lika ut som de kopior man gör från dagens digitalkameror. Ett gynnsamt läge som jag är i nu, för att jag fattade galoppen då.
Jag har inte sagt det tidigare men mina gamla bilder har funnits hos min x-fru sedan 1986. De andra har jag lagrat själv. Jag hade redan då kunskap om att rama glaslöst för att slippa mögel och hålla dem torrt och i jämn temperatur.
Det hjälper inte. Många andra med mig ser hur filmerna har tappat färg och åldrats.
Det spelar ingen roll vilken viilken film du använt. Jag har också mycket Kodachrome 25. Fast inte sjutton ser jag att det är så mycket bättre. Jag lutar nog mot att Fuji är den film som bäst överlevt tiden.
Jag har nu skannat igenom cirka 100 magasin av diabilder.
Det finns flera som idag bedömer diafilms livslängd som 30 år. Det kan nog stämma ganska bra. De åldras i rask takt.
De digital bilder jag tog 2001 med TIFF kan jag idag framkalla bättre än jag kunde 2001. De diaflimer från 1999 som jag har kan jag inte få ut de färger från som jag kanske kunde ha fått då. Fast på den tiden fanns inte dagens Skanners. Det är först idag med dagens skanners jag kan få fram ett bra resultat.
Jag kan i fall originalen är bra och ljusa skanna bilder som håller för att printa i A3. De flesta tycker det är helt fantastiska bilder. De är också klart bättre än de förstoringar man en gång kunde få från olika labb.
Detta på grund av de blivit individuellt bearbetade och färgjusterade enlig alla konstens regler.
Det de saknar i jämförelse med dagens bilder är skärpa.
I en digitalbild från 2001 ser man hårstråna i håret och varje ögonfrans. I ett porträtt från 1999 så flyter det ihop. Det analoga har sina begränsningar.
Kanske är det vad de som gillar analogfoto tycker om. Man får en form av skönhetsretusch på köpet.
Jag går nog helst andra vägen. Så mycker skärpa som möjligt från början. Tycker jag sedan det blir för mycket kan jag alltid tona ner den.
Vi är alla olika.
Så kom inte och påpeka för mig att inte fattade galoppen. Fast att vissa filmer skulle vara bättre att skanna 30 år senare visste jag inte. Det fattade nog inte du heller om du inte hade en spåkula vid din sida.
Jag har skannat mycket Kodachrome 25 bland mina 100 magasin. Inte tusan ser jag att det skulle vara frälsningen.
Kodacromefilmerna är uppbyggda på ett helt annorlunda sätt än ALL annan färgfilm. Oexponerad är det en treskiktig svartvit film där skikten innehåller speciella kopplare för de blivande färgerna. Eftersom skikten inte innehåller färgämnen, kan de göras väsentligt tunnare än annan färgfilm - och då får man en betydligt högre skärpa som resultat.
Färgerna läggs in under framkallningen, en synnerligen komplicerad process som i princip bara kunde göras av Kodak. Genom att färgerna lades in i efterhand kunde man använda metalliska färgämnen av en helt annan hållbarhet än alla andra färgfilmer. Ljusblekningsegenskaperna hos Kodachrome är inte mycket bättre än annan färgfilm, men mörkerlagringskapaciteten är oändligt mycket bättre. Det finns massor av vettigt lagrade Kodachromedia från 1930-talet som är helt opåverkade i sina färger. Ingen vet hur gammalt ett Kodachromedia kan bli.
Allt detta visste jag i slutet av 1960-talet, och jag förhöll mig därefter. Jag behövde alltså ingalunda någon spåkula, hur arg du än verkar bli över saken.
Så tro du gärna på Kodachrome. Efter bortåt 100 lådor med diamagasin så har jag kommit fram till att det inte är någon nämnvärd skillnad.
Samt ingen av dem kommer i närheten av min gamla Olympus E-10 från 2001.
Så tro du gärna på Kodachrome. Efter bortåt 100 lådor med diamagasin så har jag kommit fram till att det inte är någon nämnvärd skillnad.
Samt ingen av dem kommer i närheten av min gamla Olympus E-10 från 2001.
Färgerna är bättre och också skärpan. Så jag får nog ut vad jag skall från bilderna.
Vissa har jag med godkänt resultat dragit upp till A3 och printat själv.
Att de sedan inte kan mäta sig med bilderna från vilken digitalkamera som helst idag är en annan femma.
Att du generellt får ut ett bättre resultat än vad man fick under 1990-talet är ju självklart. Det klarar vilken nybörjare som helst. Digital bildbehandling och bläckstråleutskrifter är helt överlägsna 1990-talets teknik vad det gäller färgkopior från dia - som var rent bedrövlig.
Det var inte jag som länkade ämnet för Thomas blogginlägg åt sidan, men nu får det räcka, nu avslutar jag denna sak!
Jag ska inte orda något om skanning av bilder mer än att jag skannar allt för att bättre kunna se på skärmen vilka som duger att jobba med i mörkrummet.
Alla har vi olika "passion" för en viss metod. En del gillar det digitala, andra de analoga. Slutresultatet är det viktiga. Blir det en bild som tål att tittas på?
Så jag håller helt med om att vi skall fotografera efter vår egen övertygelse och göra det mesta av det.
Jag njuter fortfarande lika mycket av en bra analog förstoring.
Så hur man når en personlig tillfredställelse med vad man gör spelar nog inte så stor roll. Det viktiga är att vi kommer dit
En sak du uttrycker bra är det här:
"Det är väl heller inte så konstigt att det är roligare att fotografera med utrustning man trivs med. Då blir det bättre bilder också."
Det är en insikt jag ofta saknar i utrustningsdiskussioner där många fastnar i mer eller mindre krystade logiska eller rationella skäl att de vill ha eller vill använda en viss pryl. Det handlar inte om logik, rationalitet eller prestanda mätt med två decimaler, utan om att hitta saker man trivs med, blir glad av att använda och då tar man också bättre bilder.
Den sista bilden ser ju oerhört märkligt ut med de hamlade träden. Spännande!
Parken ja. Den ser verkligen like underlig ut efter att de jobbat klart med dem. Men till sommaren när de får löv igen blir det en annan stämning. Ännu bättre om ett par år.
Jag har ibland kikat på den också, men hittills inte mer än så.
På F4:an kan jag faktiskt också få in exponeringsdata mellan rutorna, men med F6 och en CF-adapter (MV-1) kan du dessutom få fulla EXIF-data sparade, och sen överförda till datorn.