En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

Sista bilden

Sommaren 1969 åkte vi till Arvika vid något tillfälle. Morbror Olle bodde där med sin familj, d v s med sin fru och mina tvenne kusiner. Pappa var i tagen med Rolleicorden och körde nästan en hel rulle på kusin Britt-Marie i bikini och i en solstol. Jag tvivlar på att hon skulle uppskatta att bli publicerad som sjuttonåring i bikini här på FS så ni får tro mig när jag säger att bilderna är bra. Elva bilder tog han på henne och sen skulle han förstås göra slut på filmen så då tog han en bild på mig. En bild som jag inte kom ihåg ens när den dök upp i våras. Men jag gillar den så den får bli december månads profilbild.

Det här året började jag köra moppe. Inte bara en utan två. Pappa köpte en treväxlad DKW som gick som ett skott men tappade farten i uppförsbackar. Roligare var den Monarped med påhängsmotor och remdrift som pappa hade. Enväxlad men oj, vilken maskin. Det kändes nästan som att köra motorcykel. Snabb var den också. Jag känner fortfarande hjärtats kittling i halsgropen när jag störtade fram i mina gamla barndomskvarter. Det här året begick jag och två kompisar en premiär. Vi var troligen de första som premiäråkte riksväg 45 mellan Åmål och Säffle innan den öppnades för trafik. I alla fall på moped. Tre moppar på bredd. Easy rider på svenska. Vi kände oss som Kings of the road. Tyvärr har jag ingen bild på dem men om det hade funnits hade jag önskat att det var på Monarpeden. Alla andra hade Zündapp eller Puch. Ha! Småglin! Monarpeden var en riktig hoj.

Till sist en annan bild från det året. Märket på kameran är höljt i dunkel men är troligtvis en Agfa Silette. Jag fotograferade den fina naturen och har fortfarande kvar negativen. Vilket bevisas med en av bilderna jag tog då. Ni förstår kanske varför jag inte är någon naturfotograf =) Mina naturbilder har alltid gjort mig besviken. Men inte upplevelsen.

Sundhult, Grums kommun. Där låg farfars sommarstuga.

En främling på Fotomässan

Jag kunde inte hålla mig. Jag måste ut ikväll. Där såg jag dig med en kamera av senaste modell och linsen blänkte i dess nos...

Jag såg ingen annan med filmkamera där men jag försökte ändå acklimatisera mig lite med den lilla bekväma Powershoten. Men det var inte lätt att finna sig tillrätta i mängden av digitala bumlingar, den ena värre än den andra. Lite kompisstuk hittade jag i den nästan folktomma Olympusmontern vid den redan gamla Pen-modellen. Härligt praktisk apparat! Annars var utställningarna den stora behållningen. Megapixlarna gick mig förbi. Leica M9 har jag redan känt på och lagt till önskelistan. Fast den hinner nog bli retro innan jag skrapat ihop finansieringen =) Nåväl, här är lite bilder från min irrfärd genom hallen. Och ett par bilder från hemfärden.

Perfekta modeller. Står stilla och håller tyst =)

Ett Hubbleteleskop för amatörastronomer erbjuder ett litet titthål för kameror.

Utställningar var det gott om. Det var bra tycker jag. Den här var väl inte en av de bättre för min smak men det fanns ju annat att se på. Och en del att förfäras över. Salvador Dali har fått flera övermän i photoshoppande amatörfotografer. Jag gillar inte Dali så jag är inte överdrivet fascinerad av fotokonstens landvinningar med en dator. Men hantverket och kreativiteten är imponerande, även på mig. Det kan jag uppskatta även om jag inte är förtjust i resultatet.

Det är lika långt hem. Älvsjö station 16.38 den 14 november 2009

Alla svart/vita bilder tagna med Rolleiflex Automat och Tri-X

Alla färgbilder tagna med Canon Powershot A80 och compact flash

Konfirmation

1968 är ett år det händer mycket. Det mest avgörande för min del var när jag blev "frälst" i februari på ett juniormöte i SMU. Egentligen hade jag trott på Gud sedan barnsben men en klasskompis och vän fick mig att förstå att det var viktigt med att "ta steget" in i Guds förlåtelse och så blev det. Och det håller än. I övriga världen startar ungdomsrevolten och Pragvåren är på allas läppar. Jag ser det på nyheterna men det är för långt bort för att det ska påverka mitt liv. Den andra större händelsen i mitt liv det året var konfirmationen på Rörviks lägergård vid Vänerkusten utanför Brålanda i Dalsland. Nio stycken var vi. Sju killar och två tjejer. Min nya bästa kompis (men inte klasskompisen) Rune och jag åkte dit. Tre av konfirmanderna är numera pastorer, en dog i en trafikolycka nåt år efter konfirmationen och de andras öden har jag inte mycket kunskap om längre. Roy kommer jag däremot ihåg. Vi kallade honom Koroy. Han var en bondgrabb från Brålandatrakten och det stod Coroy på hans jeans. Rune och jag kallades Glass-Oskar och Korv-Olle av ännu outgrundlig anledning. Månadens profilbild är från konfirmationsdagen. Här nedan en bild på alla konfirmanderna.

Pappa tog bilden förstås men vilken kamera han använde är jag inte säker på. Rolleicorden är en kvalificerad gissning. Profilbilden är tagen hemma i Åmål framför hemmet.

Bildkris!

Det är lika bra att erkänna det som alla märker: Jag laddar upp väldigt lite bilder nu och kommentarlustan har sinat. Kan fotografer ha en identitetskris? Jag undrar ibland vad jag är för en fotograf egentligen. Naturfotografi har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Det lockar inte alls. Vad gör man när stadslandskapsfotografering har gått i stå och gatufotograferandet aldrig riktigt tar fart. Jag vägrar ställa mig vid diskhon och fotografera vatten! Vad är min gren, egentligen?  Det är roligt att fotografera människor men när man gör det hellre än bra, ska man då låta bli?

Jag har varit bortskämd länge nu med gott om tid och rika tillfällen till fotografering. Kanske har jag förfotograferat mig? Kommer lusten tillbaka om jag håller upp ett tag? Eller ska jag bara stöna på och ta bilder tills det går över?

Jag har skaffat mig lite fotoböcker under året och på köpet har jag blivit kräsen med bilder och har börjat slänga en massa av mina bilder i datorns papperskorg och sen tömt den ordentligt. Negativen slänger jag dock inte. Det blir så pilligt att bara ladda enstaka bilder i skannern så jag sparar alla remsor som en slags dokumentation över en ivrig amatörfotograf. Eftersom jag gillar historia vill jag ju att framtida forskare ska finna arbete genom att försöka reda ut vem som tagit de där bilderna. Jag undrar också vilka slutsatser ännu mer framtida arkeologer kommer att dra när de ser de remsorna. Kodade svart/vita bildmeddelanden från antiken. Förunderligt nedtecknade på transparenta band. Synbarligen utan mening och budskap.

Jag famlar i mörkrummet efter ljus att göra bilder av. Men allting tycks ha slocknat eller hittat ett svart hål. Mörkret är kompakt, typ bländare 704. Det finns inga lysdioder i mina gamla kameror som kan lysa upp tillvaron lite. Framkallningen står i sin dunk och oxiderar och är snart mogen att hällas ut. Årgångsframkallare har väl ingen någonsin hört talas om?