6x6 i svart/vitt och färg

Morgonen grydde och det var tidningsfri dag. Den vanliga frukosten intogs men till en annan läsning. Paris mon amour. Det var som att få dessert till frukosten! Mycket njutbara bilder. Efter frukosten var det vapenvård utan laddning. Valet föll till slut på en nyinhandlad Nettar 517/16 som redan var laddad med Tri-X och som ska göra karriär som 127-filmsskärapparat när den har fullgjort nyårslöftet. 517/16 är en snikvariant med 6,3/75 mm objektiv och snabbaste tid 1/200. Jag laddade den nog en regnig dag och idag var det stark sol. Det var bara att gilla läget och ställa in bländare 22 och 1/200 sekund. Sunny 16 gällde hela dagen. Det var bara att hålla koll på avståndet med den medfödda mätsökaren. Den andra kameran blev Bronican som haft film i magasinet sedan förra sommaren. En Tri-X 320 på 220-rulle och mer än halva rullen kvar. Tog med en Portra 400NC också då frugan, som nyss kommit hem från en utlandsresa ville åka till Bergianska. Där är det inte så lyckat med Tri-X, milt sagt. Nu löste jag svårigheten genom att fotografera arkitektur och lite folk med Tri-Xen innan jag bytte till Portra och gick lös på de färgrannare motiven. Nå, den rullen gick fort den också =) Men jag hade också med mig ett magasin i reserv laddat med Delta 100 i format 6x4,5 som jag tog några bilder med. Inte för 6x6-dagen utan för att få slut på rullen. Även den har suttit i sedan i fjol. Så när som på Portran var det gulfilter och motljusskydd som gällde idag. Och skugga. Trots det blir det nog en del rödstick på undertecknad framåt kvällen. Eller ännu värre, den färg jag ogillar mest av allt, skärt. Gud sig förbarme!

Nettaren

Hett ekipage. Maxad Nettar med gulfilter, motljusskydd och Voigtländer VC meter II

Profilbild

Laddad och redo

Intrumentation checked - OK

Rätt kamera - OK

Bronican

Bronican var ju laddad den också. Redan förra året! Den maxades också på sitt eget vis. 220-film, gulfilter och ett rejält motljusskydd.

Dessutom blev den försedd med en förtäckt promenadkäpp!

Hemma och hämtar andan och äter färsk torsk till middag. Tar ur filmerna och ställer in dem i mörkrummet. Det vankas framkallningsdofter ikväll.

Det rycker lite i avtryckarfingret fortfarande så vem vet,  kanske det blir en extra tur i kvällningen med en dark horse i en osannolik konfiguration. Håll utkik!

Mellanformataren

Kina - en vintersaga

Det går inte att ta fel. Nånting är på G. Plusgrader, blöt snö, rinnande vatten, en solglimt, kvittrande muntergökar. Ryssarna har rätt om det där med vårens ankomst den 1 mars. Det har inget med vädret att göra. Det är bara en fråga om jämlikhet mellan årstiderna, de får tre månader var. Så  imorgon börjar den. Men jag tjyvstartade i Kina idag.

En del vill ha lite spänning i livet.

Andra håller sig till de säkra stråken.

Konsten och verkligheten är inte i fas med varann. Hos en är det sommar, den andre har vinter.

Analogbilderna närmar sig bakifrån med stora steg så jag ryckte lite idag och tog bara med en digitalkamera.

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

Gröna fingrar

Jag hör inte till den kategori människor som har gröna fingrar. Men jag är definitivt en njutare av grönska. Att odla något har aldrig lockat men att ha en vacker trädgård har alltid varit önskvärt – om man slapp jobba för den. När vi flyttade från villan i Åmål till lägenhet i Vällingby så blev det till att skaffa sig en trädgård som andra sköter om. Utan att det kostar något. Lyckligtvis är Stockholmstrakten full av grönska i parker och odlingar. En av våra favoritoaser är Bergianska trädgården som inte bara erbjuder grönska i alla dess former men också spännande arkitektur att fotografera. Min favorit där är Edvard Anderssons växthus och även om medelhavsklimatet på insidan bjuder på fina växter så är det på utsidan jag trivs bäst. Där ligger det vackert parkerat i lummig grönska så varför gå in i värmen en svensk högsommardag?

Örnen har landat

Närkontakt

De grunda dammarna framför växthuset är idealiska att bada i för små barn.


Men det tycker inte pappa

Smygfotografering i Hagaparken

Frugan och jag gjorde en fotoutflykt till Hagaparken i slutet av april. Min Bronica S2A hade vilat för länge så jag beslöt att ta den. Det digitala fick frun stå för men som jag minns det tog hon aldrig upp kameran ur väskan.  Jag kopplade Bronican på monopoden (man behöver stöd när man fotar med en sån) och så iväg. Hagaparken är stor och vi gick runt hela och tittade på paviljonger, Hagaslottet, koppartälten, turkiska kiosken och allt det där, ni vet. Till och med ett besök i det kinesiska lusthuset på bergknallen. Till slut satte vi oss att vila vid ett fik med mycket folk. Det är här smygfotograferandet börjar. All som hört när jag tar bilder med Bronican vet att den låter som en mindre jordbävning eller tågkrasch. Med monopoden i backen är jag säker på att seismologerna i Uppsala kan mäta slutartiden på Richterskalan och kolugnt konstatera att någon tog ett kort i Hagaparken vid caféet med en mellanformatare. Storebror ser dig överallt. Nåväl, ni kan lätt förstå hur svårt det är att på ett diskret sätt ta bilder på folk med det ekipaget. Men det gick förvånansvärt bra. Alla är upptagna med sitt och att det smäller lite nånstans hör väl till storstadens normala ljudbild. Tror jag. Här är i alla fall lite bilder.

Barnprat mellan mamma och blivande mamma

Det var inte lätt att få det rakt...

...men vad gör det?