Bryggt eller snabbt - en smaksak

Man kan inte komma ifrån att snabbkaffe är snabbt och bekvämt. Men bryggandet har sina förtjänster i både smak och trevnad. Den längre processen av de två skapar mer förväntan och alla vet ju att ”den som väntar på något gott...” osv. I dagens snabba levnadstempo verkar det snarare som om man ”väntar alldeles för länge” om det tar mer än några sekunder. Men ok, ibland måste det gå fort. Men allt som oftast kan man ta det lite lugnare och njuta lite. Själva processen kan ju bli en meditativ övning.

Farmors kaffekvarn

Mormors kaffemått

För mina eventuella asiatiska läsare kan man göra samma jämförelse mellan tépåsar och téceremoni. De förstår då bättre vad jag menar. Téceremonin är en riktigt lång historia som bygger på skicklighet, både av värdinna och gäster. Dessutom med ett stort mått skicklighet i konversationens ädla konst. Inget ytligt mingel där inte.

 

En ynklig tépåse

Refrängen i detta inlägg blir till slut: digitalt eller på film? Det är som vanligt en smaksak. Och allt har sin tid. Fast det ena smakar mer...

”Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker
under himlen”  säger Predikaren i 3:e kapitlets första vers.

Ny pool - Retrokamera

Du skall älska bilden som den är

För de som följt min blogg är det redan bekant att jag har varit motsträvig till DOGMA07-sällskapet. Men allt som jag egentligen har ifrågasatt kommer med den nya DOGMA-deklarationen (när den nu kommer) att sopas undan så jag finner för gott att kliva in och ansöka om en stol i Asketernas Akademi med följande DOGMA-löfte i bagaget (baserat på nuvarande deklaration):

Kamera:      Chinon CE-5

Objektiv:     28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Film:           Kodak Tmax400 och framkallare Tmax Professional

Chinon CE-5 med 28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Tmax 400 är laddad

Den här kameran var min första egna kamera och är så att säga mina egna rötter inom fotografin. En tidigare grodd fanns i Zeiss Ikon Nettar 515/16 som är en liten pocketbälgkamera och mycket behändig som snapshotkamera om än lite tidsödande att ställa in. Egentligen perfekt för hyperfokalinställning. Kanske ett senare DOGMA-löfte.

Fotografens tre stadier

När jag var ung roade det mig mycket att fiska. Jag minns mitt första kastspö. Ett blått ABU med röd inkapslad haspelrulle på. Lillbrorsan (d.ä.) fick ett när han fyllde år tre veckor före mig och jag var avundsjuk lika länge tills jag också fick ett. Jag minns den första fisken, en liten abborre vid sommarstugan. Den högg direkt. Jag kastade nog in spinnaren i gapet när den dåsigt gäspade i det solvarma vattnet i vasskanten. Lyckan var total. Detta är fiskarens första stadium. Euforin i att få en fisk. Entusiasmen som aldrig tycks ta slut. En ständig önskan att åka ut och fiska. Snart nog läste man ABU-nytt och drömde om storfångster och dyra prylar och drag som kunde lura gammelgäddan och ge ett guldmärke. Lika snart som drömmarna uppstod gick man in i fiskarens andra stadium, prylnördens stadium. Fiskelådan fylldes med allehanda tillbehör  och nya rullar och nya drag som skulle öka fiskelyckan. Fiskelyckan infann sig då och då som om inget hade hänt. Man lärde sig lite knep för att fånga de roliga fiskarna. Man gjorde resor bara för att fiska i främmande vatten. När pryleran gick över kom man in i fiskarens tredje stadium. Det filosofiska. När man går ut för att fiska utan att bry sig om fisk. När den rofyllda upplevelsen av att bara vara nära vattnet och fundera, kasta lite förstrött och låta hjärnan insupa naturens läkedom. Man vattnar sitt drag med rytmisk regelbundenhet. Allt går på erfarenhet och det händer att man släpper tillbaka en fiskstackare som råkat fastna på kroken.

Här en bild på alla Åmålsgrabbars favoritställe. Brohålet som skiljer Norra Viken från Åmålsviken. Vattnet är strömt och det står ofta abborre där. Några av mina mest euforiska stunder har jag upplevt där. Speciellt den perioden då jag höll på med ultralätt fiske. Lätta grejor, tunn lina, små drag. Varenda firre blev ett monster som tog en god stund att landa.

 

Som fotograf tycker jag mig märka att samma stadier går igen. Den första kärleken då allt är nytt och roligt och man lyckas ta en och annan bra bild. Prylstadiet då man behöver allt möjligt och omöjligt och det tar evigheter att synka allt innan man tar en bild. Jag hoppas det är slut på pryltiden nu för min del. Känner att nu är bildfilosofins gryning här. Här ska jag stanna länge...

Jag har inga ovanor

Lika bra att fastlägga det med en gång. Jag har inga ovanor. Alla mina ”ovanor” är mina vanor. Det som jag har naturlig , inlärd, fallenhet för att göra i olika situationer. Än en gång är NE:s ordbok mig till hjälp och styrka. Se här ett utdrag av deras mångordiga förklaring.

"vana

Sätt att bete sig eller förhålla sig som har kommit att läras in genom ständig upprepning och som ... naturligen kommer att användas utan särskild ansträngning eller eftertanke."

Vilken bekräftelse för dig och mig! Vi har lärt oss något som faller oss helt naturligt att göra. Det finns förvisso saker som vi lärt oss men som inte egentligen är vanor. Snarare av nöden inlärda och utspelar sig oftast i hemmet. Men det här är ingen receptbeskrivning eller hygienisk handledning utan ett kåseri. 

En av mina roligaste vanor är att fotografera. Jag gör det oftast av hjärtats lust och glädje även om resultatet ibland är deprimerande. Här är en av mina roligaste bilder som jag filosoferat mycket runt. Låtsatsbloggat också för den delen. Nånstans på Ekerö.

 

Den som äger gården Yttersta kan med fog säga att han ligger på sitt yttersta varje kväll han går och lägger sig. Och vaknar nog extra tacksam varje morgon. Livet är härligt!

NE:s ordbok har naturligtvis en fåordig beskrivning av ordet ”ovana” också. Men det passar sig inte att återge i det här inlägget. Det fina med att kåsera är att man kan böja lite på sanningen och skoja med den utan risk för repressalier på domedagen.

Ut och fånga den härliga söndagen!