Rosenlundare och andra bildstilar
Om varför svenskar är naturromantiker
Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar ute men i mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet. Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska landvinningar i vintermörkret.
Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!
Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.
Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.
Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.
Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!
Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.
Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.
Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.
Mellanformataren
PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...
Må alla dagar vara sig lika och morgondagen
lik en fågel susa ned i denna aftons rede.
_ Poppelkronor som ljusa bländverk
lyfter gyllene midsommarstänger
upp i skyar,skuggiga och flammigt blå.
mvh Rolf
Läs mer för guds skull ! Och blogga om det, det här var ju skön läsning!
Ha det gott! /Thomas
Har införskaffat åren 60-71 och håller så sakteliga på att ta mig igenom dem. Förutom texterna tycker jag böckerna innehåller fantastiskt roliga/intressanta bilder och det är ett rent nöje att plocka en bok från bokhyllan och bläddra i till fikat.
Jag tror vi alla har en Rosenlundare inom oss och det kan nog vara bra att släppa ut honom ibland i lagom doser för att inte bli nedtyngda av ett oförlöst primärbehov ;)
Jag ska dessutom villigt erkänna att det bor en rosenlundare i mina gener också. Men återfallen blir färre och färre. Månne kan jag bli botad en vacker dag.
Du är stark om du kan hålla emot även en mild form av sjukdomen. Berömligt.
Jag läste boken om Tio Fotografer för några månader sedan och det är märkligt hur vissa diskussioner och även bilder bara går runt i cirklar.
Egentligen diskuterar vi samma saker nu som då. Och egentligen tar vi bara samma bilder om och om igen.
Bilddiskussioner har en tendens att upprepa sig med någon outgrundlig årscykel men det är nog egentligen bra. Det är lite synd bara att bilden och bildstilen inte utvecklas särskilt mycket genom åren. Som om vi aldrig lyckas tränga oss ut ur puppan.
Behöver jag nämna att jag inte gillar camping heller =)
Hälsar
Eva