Karriärbyte

Om jag någonsin tröttnar på att vara ingenjör ska jag bli förläggare. Jag förlägger saker hela tiden och spenderar en försvarlig tid varje vecka med att leta rätt på dem. Min fru är likadan så ni kan tänka er hur det ser ut i lägenheten när vi går omkring och letar efter varandras saker. Nu har vi, visa av erfarenhet, lärt oss att allting dyker upp förr eller senare när man minst letar efter det. Som en vän som kommer på ett oväntat besök och säger ” Ville bara titta in och säga hej”. Både vännen och den saknade saken tar vi genast hand om. Saken placerar vi på ett riktigt smart ställe och vännen vid köksbordet. Det visar sig oftast att vi är översmarta och saken är försvunnen igen nästa gång vi tänker använda den. Som väl är ligger alla mina fotogrejor i kameraväskan. Den står alltid framme på mitt kontor så den förlägger jag ”aldrig”. Men det händer att jag glömmer den i bilen och det är kritiskt. Då kan det hända att jag får sakna den väldigt länge och Fotosidan får plötsligt en ny medlem med en D80, fyra objektiv och en blixt.

Om det skulle hända går jag in i min permanenta förläggning och drar nåt gammalt över mig. Då är livet slut.

Förläggare behöver jag inget gesällbrev för att bli. Jag är redan en mästare.

Skåda här ett tidigt foto av ingenjör Meldert under sina förstudieår. Skeppsbyggnad för nybörjare var ämnet på denna lektion. Lägg märke till den ännu inte förlagda boken. Glasögonen är rekvisita utan glas. Ett slags intelligensprotes men mycket respektingivande.

Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.

Lilllbrorsan hälsar på

Tänkte ta en paus i bloggen ikväll men skriver några rader ändå. Lillbrorsan är i Stockholm några dagar med husvagn, fru och hunden Primus. De bor på campingen i S:a Ängby, ett stenkast från där vi bor. Om lillbrorsan finns det mycket att berätta men inte nu och här.

Här en komplett bild av hela syskonskaran. Lillbrorsan är den glade skiten till vänster. Det fina hårsvallet är numera utbytt mot en skinande skalle.

o- förled till svenska ord

Norrlänningar har ett härligt ofog för sig med det svenska språket. Allt som inte är, sätter de o- framför. Inget konstigt egentligen. Så är det med massor med svenska ord: ofärdig, olycka, oinvigd, ointressant m fl bla bla obla. Men herrar i Akademin, vad sägs om oi? Eller okall, ovarm?

Till skillnad från det täcka könet, dit alla kvinnor hör, hör alla män till det otäcka. Det slås fast i alla dagstidningar varje dag och i olika forskningsrapporter. Polisrapporter med för den delen. Omdömet klibbar fast vid mig som spetälska. Jag borde ropa ”Oren, oren!”. Sån var lagen (men inte profeterna) i Bibeln. Men jag vill inte. Jag är otroligt oelak och osnorkig, på gränsen till oviktig och mitt osnobbindex är skyhögt. Jag är helt otillhörig det otäcka könet. En den. Och dessutom osnygg.

Här ett ofoto (negativ kallas det) av ofin kvalitet. Vad det föreställer är oklart. Men sannolikt en otäck kompis 1974.

Mothugg

Ibland får man mothugg när man påstår något. Det är oftast uppfriskande om än ibland oväntat. Morgonens blogginlägg fick ett par mothugg som jag besvarat till berörda enskilt. Jag får väl skylla mig själv när jag exponerar min nuvarande andliga status och inte är nog tydlig med min självironi.

Här ett mothugg av helt annat slag. Sommaren -69 tog pappa denna gädda vid sommarstugan. 8,5 magra kg. Han fiskar fortfarande vid 74 års ålder och tar hem hinkvis med abborre som fileas och läggs i frysen. Undra på att han är så vital.