Jag hade fel...

Den där rubriken lockar nog läsare. Vi älskar ju när andra gör fel. Pappa kom igår för att hämta hem mammas laptop som jag ”renoverat” genom en komplett ominstallation. Den var seg som knäck men har fått nytt liv och svarar på alla klickningar inom rimlig tid igen. Nog om det även om det var pappas huvusakliga ärende.

Pappa studerar manualen till Brownien. 

Med sig hade han också den kamera som jag bett att få låna av honom. Det var där jag hade fel. I ett tidigare inlägg angav jag att det är en Zeiss Ikon Ikonta B. Det visade sig vara en Zeiss Ikon Nettar 515/16. Nu spelar det ingen roll för mig. Oaktat vad den heter så var det den första kamera jag någonsin fotograferade med. Det var den som var med på min första skolresa i andra klass. Här är den välanvända klenoden som pappa köpte ca 1955 och som fortfarande fungerar utmärkt. Förmodligen i lycklig frånvaro av elektronik. Sorry alla elektroniknissar. Mekanik är kungen av ingenjörsvetenskaperna.

 

Som extra bonus hade han rensat frysen från gammal film också. Jag fick dom för att testa i min nya Brownie och i Zeissen. Två sv/v och ett helt koppel med både positiv och negativ färg. De båda sv/v laddades genast i klenoderna för att så småningom testas. Överraskande nog passade 120-rullen i Brownien direkt utan att först spolas över på en 620-spole eller modifieras. Här är bildbevis på laddningen.

 

Dito Zeiss

Nu är det bara att vänta på soligt väder. Med en Agfaportho på 25 ISO så får man räkna sekunder vid exponeringen. För säkerhets skull har jag ställt in min gamla Chinon som jag köpte tillbaka av lillbrorsan (d.y) på 25 ISO för att få en vink om antalet sekunder. Man vill ju inte slösa film på dåliga exponeringar och det är första gången jag kör på så lågt ISO. ISO 200 satt förr i ryggmärgen men nu får man börja om. Testbilder kommer senare i höst. Håll utkik!

Ny månad - ny profilbild

Jag fortsätter den fotografiska leken med en ny profilbild varje månad där jag tar ett år i taget.

Den här bilden är tagen vid en reningsrit i köket på Kyrkogatan 23  i Åmål. Baljan var en likadan som användes som lastfartyg i en tråkig historia några år senare. Bakom baljan syns kommoden där den ljusblåa pottan stod. Bakom mitt huvud syns skafferidörren som senare i livet blev ett favorittillhåll. Man kunde gå in där och stänga dörren om sig och gotta sig bäst man ville av allehanda ätligheter. I smyg naturligtvis. Till höger skymtar diskbänken. Vi hade bara kallvatten fram till dess jag var tretton år. Allt varmvatten måste kokas på vedspisen eller på den lilla elektriska spisen med två plattor och en liten ugn. All tvagning skedde i köket men när vi blev lite äldre tog pappa med oss till banarbetarnas barack vid järnvägsstationen och vi fick lyxduscha i banarbetarnas omklädningsrum. Det där med kallvattnet har satt sina spår. Än idag föredrar jag att borsta tänderna i kallt vatten. Det känns fräschare så.

Knappt ett år gammal. Juni 1955.

Foto: Pappa Leiler

Livet är härligt i en balja.

Fotografisk lek - snabbväxande fotograf

Jag har tänkt ut en liten fotografisk lek. Det är jag som ska leka med er och ni får vara med vare sig ni vill det eller inte. Jag tänkte lägga ut en ny profilbild varje månad för varje år jag funnits på jorden och börjar helt naturligt på 1954. Den är redan ute.  Jag får se hur länge det räcker men jag har gott hopp om att det räcker ett par år. Därefter blir det nog lite glesare...

Jag gosar mig på en kudde hemma hos farmor och farfar. September 1954. Ålder 2 månader.

Foto: Pappa Leiler

Lejon

Karriärbyte

Om jag någonsin tröttnar på att vara ingenjör ska jag bli förläggare. Jag förlägger saker hela tiden och spenderar en försvarlig tid varje vecka med att leta rätt på dem. Min fru är likadan så ni kan tänka er hur det ser ut i lägenheten när vi går omkring och letar efter varandras saker. Nu har vi, visa av erfarenhet, lärt oss att allting dyker upp förr eller senare när man minst letar efter det. Som en vän som kommer på ett oväntat besök och säger ” Ville bara titta in och säga hej”. Både vännen och den saknade saken tar vi genast hand om. Saken placerar vi på ett riktigt smart ställe och vännen vid köksbordet. Det visar sig oftast att vi är översmarta och saken är försvunnen igen nästa gång vi tänker använda den. Som väl är ligger alla mina fotogrejor i kameraväskan. Den står alltid framme på mitt kontor så den förlägger jag ”aldrig”. Men det händer att jag glömmer den i bilen och det är kritiskt. Då kan det hända att jag får sakna den väldigt länge och Fotosidan får plötsligt en ny medlem med en D80, fyra objektiv och en blixt.

Om det skulle hända går jag in i min permanenta förläggning och drar nåt gammalt över mig. Då är livet slut.

Förläggare behöver jag inget gesällbrev för att bli. Jag är redan en mästare.

Skåda här ett tidigt foto av ingenjör Meldert under sina förstudieår. Skeppsbyggnad för nybörjare var ämnet på denna lektion. Lägg märke till den ännu inte förlagda boken. Glasögonen är rekvisita utan glas. Ett slags intelligensprotes men mycket respektingivande.

Bullbak och skitlukt

Vi åkte ofta till farmor & farfar. Eftersom pappa jobbade vid järnvägen så åkte vi tåg ända tills pappa skaffade en bil. Vi åkte ofta bakom ett riktigt stort ånglok eller ett D-lok med träkaross. Alldeles gratis dessutom eftersom pappa hade fribiljetter. När jag var liten stannade tågen i Slottsbron där mina farföräldrar bodde och vi promenerade glättigt vägen genom skogen ner till Skogsstigen 1 där de bodde. Glättigt, ty det var alltid roligt att komma dit. När SJ lade ner stationen i Slottsbron fick vi kliva av i Grums. Där blev vi hämtade av farbror Eber i sin Simca, eller senare hans DKW och gjorde den spännande resan till Slottsbron, ett stenkast söderut. När pappa köpte PV:n 1965 åkte vi förstås bil hela vägen från Åmål till Skogsstigen. 45 km på 45 minuter på den smala gamla 45:an. Otroligt långt för en pojke.

Grums har ett stort pappersbruk och alla som har varit nära ett pappersbruk vet att det luktar skit om vinden ligger på åt fel håll. Som jag minns det låg ofta vinden på mot Slottsbron. Historiska meteorologiska fakta säger nog att jag har fel på den punkten men så upplevde jag det och det är det som räknas när man kåserar. Ofta mötte oss dock en annan lukt när vi närmade oss Skogsstigen eller klev ur bilen. Nybakta bullar har en otrolig dragningskraft på pojkar och vi störtade in hos farmor, gav henne en snabb hård kram och började genast länsa plåtarna från bullar. Skrattande hällde farmor upp mjölk i glas och satte ut på köksbordet. Jag misstänker starkt att det var henne ett stort nöje att baka bullar åt oss för att sen se oss med frisk aptit konsumera hennes id. Ibland var det mandelkubb och trots den starka lukten av hjorthornssaltet som stack oss i näsan så ögona rann gick de samma öde till mötes som bullarna, plåt för plåt. Det fina med detta var att skitlukten inte märktes.

Det borde vara så att om vinden ligger på i Grums så bakas det bullar och mandelkubb i alla kök i vindriktningen. Det måste vara den avgörande anledningen till att Grums överhuvudtaget existerar än idag.

Här ett foto på bullbakerskan Margit, skitluktens fiende.