Om verkligheten vore svartvit

Skulle vi gilla färgbilder då?

Låt oss föreställa oss att verkligheten alltid har varit svartvit. Vi ser svart och vitt och allt däremellan som olika nyanser av blandningen av dessa två. Och så, i mitten av 1800-talet hittar några uppfinnare på hur man kan permanenta ögonblick i historien med en ny teknik som kallas fotografi. Med kemiska processer lyckas man skapa bilder av verkligheten som visar färger! Olika gråa nyanser får en färg! En ny virtuell verklighet eller parallellt universum öppnar sig. Världen häpnar över den nya tekniken och uppfinningen sprids som en löpeld över världen. Fotograf blir ett yrke men en annan uppfinnare gör tekniken tillgänglig även för amatörer och fotografi blir den nya flugan i alla världens familjer.

Den gamla tekniken.

Långt senare i historien utvecklar andra uppfinnare en fotografisk film som kan återge verkligheten som den är. I svartvitt alltså. Alla blir betagna av den nya tekniken. Man uppfinner t o m en film som kallas diafilm och som man med en projektionsapparat kan projicera bilder på väggen med. Hemmabion era har fötts. Låt vara att en del familjemedlemmar börjar snarka, överväldigade som de är av alla verklighetsintryck i verklighetens nyanser av svart och vitt.

Den nya tekniken. Hänförande, eller hur?

Mellanformataren

PS
Verkligheten är förmodligen olika hos alla individer på denna kula i universum.

Internet är inte så bra som man tror

Eller: Hur tusan gör man handretsuch på mörkrumskopior?

Jag är inte bra på att retuschera mörkrumskopior även om jag hållit på ett tag. Ett litet tag. Jag betraktar mig nog som nybörjare. Det känns lite nervigt när man vet att några riktiga mörkrumsfantomer kanske tittar på mina bilder på lördag. På lördag ställer jag ut på det fria Gnestaplanket. Ja, alltså, om jag hinner innan det blir fullt.

Det är lättare att plocka bort dammprickar i photoshop, helt klart. Men papperskopiorna går inte in i burken. Det här är "slow photography" hela vägen. Men roligt är det, och skönt att veta att man kan lära sig något vid min ymniga ålder. Jag försökte hitta lite i ämnet på internet men se, det sket sig. Allting handlar om retuschering i photoshop. Jag kanske kan hitta något om retsuch på mörkrumskopior på sidan 5011 i sökresultatet. Bläddrar lite i Rune Jonssons bok "Fotografera i svartvitt" och se där, flera sidor om retuschering. Internet, ha!

Mellanformataren

PS
Nu återstår en presentation. Men det är ju bara skrivgöra. Lätt som en plätt. 

Filmus universalis

Om en artikel ur arkiven från 1954

Jag har ett antal Fotografiska årsböcker som varje år innehåller ett antal artiklar om foto. Där debatteras ett och annat men  avhandlar också en del tekniska grejer. I årsboken för 1954 finns en artikel om den universella filmen. Den som kan användas till allt. Färgbilder på papper, svartvita bilder på papper, diabilder i både färg och svartvitt. Som ett sentida tillägg kan även digitala bilder sällas till dess underbara egenskaper (undertecknads anm.)

Jag pladdrar om den negativa färgfilmens universella egenskaper och tar mig friheten och fräckheten att återge en sida ur boken för att åskådliggöra filmens förträffliga användbarhet.

Lägg märke till den kraftiga föryngringen av kvinnan vid konvertering till diapositiv! Slår alla skönhetsmedel med hästlängder.

Jag blev påmind om det här när jag har letat igenom pappas gamla negativ och hittat en kontaktkarta på ett antal färgnegremsor. Kontaktkopian är svartvit.

Jag har förstås testat i mörkrummet och stoppat in ett färgneg i apparaten och exponerat på svartvitt papper. Jag har några tusen färgneg och behöver bilder till hösten utställning. Och kolla här hur det blev! Först originalbilden.

Och så mörkrumskopian

Ingen höjdare, tycker nog jag. Jag är inte säker på om jag kan öka kontrasten på det vanliga sättet med magentafiltret. Men det går ju helt klart.

Nu är det ju mer av historiskt akademiskt intresse. Med en digitalkamera och photoshop kan man fixa det mesta. Men diabilder är nog fortfarande svårt utan film i kameran =)

Mellanformataren

PS
Den färgnegativa filmen kan konverteras att bli digital också. Processen kallas skanning. Han tänkte inte på det 1954.

Ilford Multigrade ART300

Om ett mycket speciellt fotopapper

Det här inlägget är bara för mörkrumsintressenter.

Ilfords ART300 är utan tvekan ett papper för finsmakare. Det är baserat på bomull och har en trevlig färg och struktur, typ äggskal. En konstnär skulle nog kalla det medelgrov gräng. Det är helt klart ett papper för speciella ändamål och särskilt lämpad till utställning av fotografier av det mer konstnärliga slaget. Jag ska visa mitt premiärförsök med papperet som tyvärr är en enorm besvikelse i skannat tillstånd. Det här papperet måste ses i verkligheten. Sorry! Här i bloggen är den bara en blek aning. Inget för internet och digitala människor med andra ord.

Bilden är från en sommarstuga i Värmland och har fått titeln JAKT.  Jag har använt de vanliga mörkrumstricken för att få fram det resultat jag ville ha men ändå finns det en del kvar att göra för ett perfekt resultat. Men det kommer ni aldrig att få se. Såvida ni inte kommer hem till mig och tittar på pappersbilden. Jag snackar känsla med stort K.

För jämförelse lägger jag också ut det skannade negativet här.

Pappersbilden är förstås inte lika krispig som det skannade negativet. Den är mycket softare i sin framtoning. För att inte säga "klassisk". Papperets struktur tar bort en del av kontrasten och tillför också struktur på släta ytor i bilden. Men än en gång, den måste ses live och kännas på med händerna.

Mellanformataren

Absolut gehör

Om förmågor som kan vara förbannelser

Jag känner några människor som har absolut gehör. Ni vet, de där som vet precis vilken ton man tar bara genom att höra den. Och skulle man ta tonen lite mellan de riktiga tonerna så hör de det också även om man sjöng helt rent på den tonen. En del kan tycka det är gräsligt att höra en melodi som spelas i "fel" tonart så till den milda grad att de helt berövar sig själva njutningen att höra sången eller melodin. Jag lärde mig tidigt att spela efter noter och än idag kan jag spela ett stycke rakt av med noter framför mig på ett flertal instrument. En del avundas mig den förmågan men jag är mer avundsjuk på de som kan dra en låt bara genom att ha hört den och utan att kunna läsa noter! Det kan inte jag!

Ja! Vi slutade samtidigt!

När jag gick i skolan inspirerade mina föräldrar mig att stava rätt. Jag fick en krona för varje rättstavningsskrivning som hade NOLL fel. Jag samlade på frimärken på den tiden så den moroten fungerade. Ett paket främmande frimärken kostade 2 kronor på EPA. Är det så konstigt att jag längtade efter rättstavningsskrivningar? Men på köpet blev jag världsmästare på att se stavfel! =) En gång läste jag en bok som var så slarvigt korrekturläst och så fylld av stavfel att jag bara gav upp. Jag orkade inte läsa vidare! Nu har jag lyckats övervinna det här handikappet med åren och läser numera obehindrat hur många stavfel och särskrivningar som helst utan att förlora andemeningen. Eller ens fattningen. Jag njuter av berättelsen istället.

Glosögd förstaklassare ht -61

På 70-talet fanns det en tidning som hette Radio & Television där det ofta var mycket snack om olika förstärkares egenskaper och specifikationer. Begreppet "guldöron" myntades i den vevan och somliga hävdade att det minsann gick att urskilja huruvida slutstegen hade tantal- eller elektrolytkondensatorer, eller om det var en rör- eller MOSFET-slutsteg, om genomföringskondensatorerna hade polyester eller polykarbonat som dielektrikum. Jag tvivlade redan då på att de kunde säga vad de lyssnat på för musik under de blindtest som tidningen utförde för att kunna konstatera om guldöronen hade rätt.

Silveröron på Kattholmen

Fotografin är inte förskonad från sina egna absolutister. De renläriga objetivnördarna som inte kan se en bild utan att se alla fel på objektivet som använts. Distorsionernas, upplösningarnas och de akromatiska abberationernas obehärskade stigfinnare. De som lusläser en bild efter krökta linjer, pixel för pixel eller korn för korn men sedan inte kan säga vad den föreställer. Arma stackare! Det är nåt sjukt när en upplösningstavla eller MTF-kurva är mer intressant än ett riktigt levande motiv av något intressant. Jag skulle vilja kalla dem för bildblinda marodörer. De förstör sin egen upplevelse av bilderna med sitt missriktade fokus. Och de förstör andras upplevelser av samma bild när de tvingas höra deras besvärjelser och analyser.

Upplösningstavla                                                   "Riktig" bild

Det är naturligtvis så att det finns en oerhört stor erövrad kompetens inom olika områden i livet. Men när kunnandet blir för stort verkar det beröva oss glädjen och njutningen i livet.

Mellanformataren

PS
Det här är min oförfalskade åsikt. I det perfekta landet Sverige har vi åsikts- och yttrandefrihet och behöver således inte skämmas för det eller gå i fängelse utan att passera Gå. Den dagen regeringen beslutar begränsa dessa rättigheter är det dags att ta upp emigranternas mantel och bege sig till andra förlovade länder.

PPS
Nu har jag nog retat upp tillräckligt många purister så innan kommentarsfältet fylls med beska ord och sanningar ber jag alla att först ta det här med glimten i objektivet. Jag blinkar med centralslutaren i Rolleiflexen.

DS