Fotoboken - den moderna varianten av fotoalbum

Om att göra bilder tillgängliga = Lätta att ta fram och titta på

Jag är ett stort fan av bilder på papper. Förr förvarade man dem i album eller kartonger. Eller i kuvert som man fick från fotolabbet där också negativen fick ligga. Körde man diabilder så satte man dem i ramar och förvarade i magasin. De blev inte så lättillgängliga då man måste ha en projektor och duk och allt måste sättas upp för att kunna se dem.

Album tycker jag är det optimala från den tiden. Numera har fotoboken tagit över och till ett rimligt pris. Pappersbilder i ett album kostar ganska mycket om man tänker efter. Fotoboken kan göras både personlig och snygg. Framför allt är den lika lättillgänglig som ett album och tar dessutom mindre plats i bokhyllan. Albumen blir gärna tjocka med tiden.

Jag har länge tänkt göra årsfotoböcker med de bästa bilderna från det året men har aldrig kommit till skott. Likadant är det med min idé att göra en "Farfars bok" till mina barnbarn. Något att minnas mig med när jag är borta. Nu närmar jag mig ju pensionen och då blir det förvisso tid att göra slag i saken men jag tänker nog börja tidigare. Det lär nog ta sin tid.

Jag har gjort en enda fotobok så här långt. Jag var nöjd med den men ska nog välja annat papper nästa gång.

http://www.blurb.com/b/2913448-street

Eders Hängivne

PS
Och snart drar jag igång mörkrummet igen. Vintern är den bästa tiden för silverarbetet.

Balsamvinäger utan bäst-före-datum

Om en riktigt långsam process

Efter Ferraribesöket som jag skrev om i tidigare inlägg åkte vi en liten bit till en tillverkare av balsamvinäger. Ett familjeföretag med riktigt gamla anor. I en oansenlig liten fabrik tillverkas en av världens bästa balsamvinäger. Här talar man om årgångar, precis som med viner. Precis som med viner produceras balsamvinäger av druvor som hälls i kar och pressas till en "must". Denna must hälls sedan i tunnor av noga utvalt trä där de genom en oxidationsprocess förvandlas till balsamvinäger. Träet i tunnorna är ek, kastanj, mullbär,körsbär och en. Varje träslag bidrar till balsamvinägern med sin speciella karaktär. Tunnorna är inte fulla och de har hål som täcks över med en duk för att inga insekter ska komma in. Till balsamvinäger används endast två olika druvor. Genom en speciell teknik blandas olika tunnors innehåll i väl bestämda proportioner en gång varje år och toppas med en dos från föregående år.

Balsamvinäger tillverkas av tusentals familjer i trakten men endast för privat bruk. Några få tillverkare är certifierade och dessa utsätts för en minutiös granskning av en kommission. Om den blir godkänd får den säljas, annars inte. Meloria står det på den här familjens flaskor.

Medan halva konferensen var hos Ferrari, delades vår halva in i två grupper. Den ena gruppen besökte fabriken som låg bredvid huset. Den andra gick in för att provsmaka. Balsamvinäger kan användas till allt. Glass, sallader, pizza, frukt, ost, snittar mm.

Vardagsrummet i familjens hem

Värdfamiljen

Sen var det dags för min grupp att se fabriken. Jag misstänker att den riktiga fabriken ligger någon annanstans. Det här liknade mest ett museum.

Det fanns ett mindre rum för de yngre tunnorna. Ovan ses det större rummet med de äldsta tunnorna. Den äldsta var bortåt 250 år, långt innan ens fabriken hade startats.

Fabrikschefens son berättar om processen

Den här tunnan startades 1950. Ursäkta den dåliga bildkvalitén men ni ser väl vad det föreställer.

Halva konferensen utanför familjeföretagets villa

Eders Hängivne

PS
Jag köpte med mig en flaska 12-årig balsamvinäger. 100 ml för 30€. Som hittat!

Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100

En stad i staden

Om tillfällig arkitektur

Det skulle bytas fönster i hyresrätterna som är granne med oss och en dag dök det upp en massa kontainrar på ett par gräsytor. Snart fylldes det på med ännu mer. En liten truck arrangerade alla så att de stod sida vid sida på var sida av gångvägarna som omger gräsytorna. Till slut blev intrycket att det var en egen liten stad. Jag passade på att ta bilder innan den skulle försvinna.

Eders Hängivne

PS
Samtliga bilder tagna med min 50-åriga Contaflex Super BC med Tessar 50/2,8 och Portra 400.

Borta med vinden

Om dokumentärfotografins  nödvändighet

Ingomacken i Vinsta finns inte mer. Den är uppdragen med rötterna. När jag nyss jobbade i Enköping passerade jag varje dag. Ofta tankade jag där också. Egentligen tyckte jag att den var ganska ful så jag tog lite Egglestoninspirerade bilder på den. I färg förstås. Det hände bara för ett par veckor sedan men nu åker jag inte förbi där så ofta eftersom jag åker en annan väg till mitt nya uppdrag. Här är lite bilder innan den jämnades med marken.

Och här är en bild efter rivningen.

Man undrar ju varför?

Men jordgubbskiosken är kvar =)

Eders hängivne