Färg i fokus
när färg är motivet
Jag har svängt från färg till svartvitt för bara sex-sju år sedan. Dessförinnan hade jag kört färg i decennier och bara ett fåtal svartvita rullar. På den tiden tyckte jag att svartvitt var för svårt. Men när jag hållit på med svartvitt på nytt nu bara ett litet tag så kändes det plötsligt tvärtom, svårt med färg. Därför har jag försökt återupptäcka färgfilm igen; Och jag gör det medvetet genom att söka motiv där det är färg som egentligen är motivet eller är en avgörande komponent. Det här är inte helt lätt för en fotograf som helst går ut med bara EN kamera. Det har hänt mig otaliga gånger att jag saknat färgfilm i kameran. Tvärtom också förstås. Den klassiska boten mot detta dilemma är att ha två kamerahus; Ett med färgfilm och ett med svartvit film. Sedan några år har jag faktiskt det; En silverfärgad Olympus OM-2N (för färgfilm) och en dito svart (för svartvitt). Nu gäller det bara att vänja sig vid att bära två kameror ibland.
Jaaa, jag vet att många tycker att man får både färg och svartvitt i EN kamera om man kör digitalt. Men det är ju inte det som är grejen för mig.
Jakten på färgklickar i tillvaron fortsätter...
Eders Hängivne
PS
Här är ett exempel på när jag saknade färgfilm i kameran. Färgprakten i deras dräkter tiggde om färgbilder men jag hade bara svartvitt i kameran den gången.
Här har jag använt en Nikon S (1954) + f1,4/50 och Tmax 400
Indianerna var musiker och spelade en massa olika panflöjter, både långa och korta. Gatumusik, alltså. De verkade vara tillfälliga gäster under någon vecka och konkurrerade om publiken med stammisgruppen av samma sort som brukar spela på samma ställe. Det var nästan hjärtskärande att se alla vackra färger och inte ha färgfilm i kameran. Men jag tar hellre bilder i svartvitt än grämer mig över det.
Och förresten. Det finns inget besvärligt med mitt sätt att fotografera. Jag trycker på en knapp, precis som du =)