Mitt fotografiska minne

Den dokumentära fotografin dör aldrig

Om bilders livslängd

Mycket av de fotografier jag tar är av det dokumentära slaget. När jag ser på min bildproduktion genom de decennier jag hållit på så inser jag lätt att det är för att minnas hur det var en gång, på en resa, i hemstaden, barnens uppväxt och mycket annat. Dessa bilder är ovärderliga för mig. Men också för andra som har minnen från samma tid och samma plats. Kanske t o m samma händelse.

På Facebook är jag medlem i en grupp om min hemstad Åmål. Där besannas fotografiers dokumentära värde dagligen. Minnen och berättelser dyker upp som utlöser andra berättleser och minnen. Ibland i en nästan ändlös tråd. Mycket uppskattat av många att dela både personliga och gemensamma minnen. Tänk att vårt kollektiva minne om hemstaden är så mångfacetterat och roligt! Utan fotografier skulle det antagligen vara mer återhållsamt. Bilder på platser, personer och händelser triggar minnena. Det är därför jag törs säga att den dokumemntära fotografin aldrig dör. Den lever i evighet så länge fotografin finns.

Här kommer ett par bilder på byggnader och miljöer som inte finns längre. Men många minns och har minnen från dem. Om man bara visar sina bilder.

Det här var personalutrymmen för bangårdspersonalen vid Åmåls station. Vagnexpeditionen höll också till här. Det jämnades med marken får några år sedan och blev en pendelparkering.

Ingo bensinmack i Vinsta. Den dök upp efter att vi bott i Vällingby ett par år. Den försvann för ett par år sedan när Förbifart Stockholm började byggas. Den stod i vägen för en rondell som ska byggas till vänster i bild.

Eders Hängivne

Inlagt 2020-12-05 21:25 | Läst 4900 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Just så är det! Bilder tagna, speciellt beträffande människor och byggnader - blir årgångsviner ...
- hawk
Svar från N Thomas Meldert 2020-12-06 08:36
Årgångsviner är en bra jämförelse.
Instämmer helt Thomas! Den dokumentära fotografin är kanske också viktigast för vanliga människor, dvs icke-fotografer. Precis som du är med på en Åmålssida på FB är jag med på en Ludvikasida. Där har jag hittat barn och barnbarn till gamla lekkamrater och till bekanta vi umgicks med för sådär 65 år sen, oslagbart. Jag har aldrig uttalat att det är dokumentärt men kameran har följt mig genom livet ända sen jag började 1952, för 68 år sen. Det blir dokumentärt. Dessutom har jag startat en FB-sida för Söderbärke där vi är på somrarna och jag ser ju att där är nog lika många bilder från gamla tider som från dagens Söderbärke vilket har gett mig flera nya bekantskaper. Många hälsningar/ Björn
PS Fina bilder, personallokalerna för stationen känns typiska för, ja, när då, 50-tal kanske?
Svar från N Thomas Meldert 2020-12-06 08:43
Ja, man tänker kanske inte så mycket på det. Man tar bara några bilder för att sedan dela med sig. Men det är ju så att människor och miljöer ändras över tid så det enda som finns kvar är till slut fotografier.
SJ:s personallokaler har jag själv flera minnen av. Pappa jobbade på bangårdenoch han tog oss dit ibland för att duscha. Senare jobbade jag på ett snickeri som skickade mycket gods via järnväg och jag var ofta till vagnexpeditionen med fraktsedlar. Pappa kom till Åmål 1951 så byggnaden fanns nog redan då
Hej N Thomas.
Jeg er enig med dig I meget af det du skriver her. Det er også mest det dokumentariske, som har min interesse. Det var også den genre, jeg beskæftigede mig med, da jeg filmede (super8 og video8).
Stationsbygningen ser meget tidstypisk ud - gillas.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
Svar från N Thomas Meldert 2020-12-06 08:47
Filmat har jag aldrig gjort men det var nära att jag köpte en Super8-kamera en gång. Men det var precis när videokamerorna blev överkomliga i pris så det blev en sådan istället
Håller helt med dig i dina funderingar Thomas!
/B
Svar från N Thomas Meldert 2020-12-06 14:00
Jag tror vi är samstämmigs om mycket när det gäller det här.