Pro Memoria
Den dokumentära fotografin dör aldrig
Om bilders livslängd
Mycket av de fotografier jag tar är av det dokumentära slaget. När jag ser på min bildproduktion genom de decennier jag hållit på så inser jag lätt att det är för att minnas hur det var en gång, på en resa, i hemstaden, barnens uppväxt och mycket annat. Dessa bilder är ovärderliga för mig. Men också för andra som har minnen från samma tid och samma plats. Kanske t o m samma händelse.
På Facebook är jag medlem i en grupp om min hemstad Åmål. Där besannas fotografiers dokumentära värde dagligen. Minnen och berättelser dyker upp som utlöser andra berättleser och minnen. Ibland i en nästan ändlös tråd. Mycket uppskattat av många att dela både personliga och gemensamma minnen. Tänk att vårt kollektiva minne om hemstaden är så mångfacetterat och roligt! Utan fotografier skulle det antagligen vara mer återhållsamt. Bilder på platser, personer och händelser triggar minnena. Det är därför jag törs säga att den dokumemntära fotografin aldrig dör. Den lever i evighet så länge fotografin finns.
Här kommer ett par bilder på byggnader och miljöer som inte finns längre. Men många minns och har minnen från dem. Om man bara visar sina bilder.
Det här var personalutrymmen för bangårdspersonalen vid Åmåls station. Vagnexpeditionen höll också till här. Det jämnades med marken får några år sedan och blev en pendelparkering.
Ingo bensinmack i Vinsta. Den dök upp efter att vi bott i Vällingby ett par år. Den försvann för ett par år sedan när Förbifart Stockholm började byggas. Den stod i vägen för en rondell som ska byggas till vänster i bild.
Eders Hängivne