Final countdown
Yttersta domen eller räkenskapens dag
Ja, så var det det där igen om varför vi fotograferar. Eller varför jag fotograferar. Jag konstaterade i ett tidigare inlägg att det kan vara så att vi har en annan hobby än fotografering som kan motivera oss att fotografera. Jag sa att jag gjort mig av med alla hobbies men redan i ett kommentarssvar kom jag på att jag visst har hobbies.
Gamla kameror! Varför fotograferar jag annars kameror ? =) Nu är det bara så att gamla kameror allt som oftast är som en gammal rostig bil. De kräver omvårdnad av ägaren för att överhuvudtaget överleva. Precis som vilken gammal veteranbil som helst.
Ett ständigt putsande och användande krävs för lycklig fortlevnad av både bilar och fotoapparater. Jag har helt nyligen erfarit detta med en digitalkamera också. Min Canon Powershot A80 från 2004 (digitalretro?) har börjat konstra. (Jag använder den för sällan). Displayen startar bra men hittar strax ett maskhål i cyberspace och övergår till psykedeliska linjära fraktaler av verkligheten. Dessutom i lila! Som tur är fanns dåförtiden fortfarande en vanlig genomsiktssökare. Kikar jag genom den när jag tar bilden så går det fortfarande att ta bilder med den. Men chimping är ogörligt. Nu gör det mig inget. Jag är ju van att se resulatet senare. Långt senare. Bortom fixet ungefär. Så tills vidare betraktar jag den som varande i "hyfsat bruksskick".
Det finns flera anledningar till min andra hobby. Jag är ingenjör med mekanisk inriktning. Jag fascineras av mekaniken i gamla kameror. Jag är också uppvuxen i en fotograferande familj och förening. Den digitala eran har dock aldrig riktigt fastnat i mig även om jag gjort flera försök. Tekniken fick sin dödsstöt när jag sneglade på min första kamera igen sent 2008. Den första kamera jag använde 1964.
Zeiss Ikon Nettar 515/16 maxad med de vanliga tillbehören
Gammal kärlek rostar inte. Den är fortfarande en av mina favoriter. Det är andakt att ladda en rulle och stoppa den i fickan för en tur på stada. Moderna amatörfotografer rynkar nog på näsan åt optiken men Novar Anastigmaten ger mig precis det jag vill ha av bildkvalitet. Ibland FÖR bra.
Två röda punkter , spänna hanen, sikta och tryck. Fotografins kärna.
Objektiv: Novar Anastigmat 75/4,5. Sensor: Kodak Portra 160 NC
Jag har för övrigt ännu en hobby men där jag inte fotograferar så mycket, släktforskning. Där letar jag mer efter bilder som andra tagit. Mitt mål är att ha några bilder av varje individ i olika åldrar i livet så långt tillbaka det nu är möjligt. Fattighjonen hade dock inga kameror! Här bjuder jag på ett fotografi av den äldsta dokumenterade släktingen på mammas sida. Min mormors mor. På pappas sida finns det troligen ännu äldre fotografier. När jag fotograferar inom denna hobby är det gamla boställen, gravstenar och tillhörande artefakter som är motiven.
Kristina Andersdotter, född 1858 i Fjäll, Långserud , Värmland. Död 1923 i Mo, Åmåls landsförsamling, Dalsland. Maken Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.
Kyrkogatan 23, Åmål. Mitt första boställe på planeten.
Slutet är nära
Nå, varför fotograferar jag? Vad är meningen med hela grejen fotografi. Jag frestas föreslå att jag är född med det. Precis som man föds och börjar andas så kan det väl vara lika rätt att man kom igång med fotografi tidigt. Det blev liksom ett med själva livet. Världens naturligaste grej. Att jag har profilbilder från alla år jag levat kan väl vara bevis nog. Framkallning och fix ligger i blodet, så att säga. Kan man gå opåverkad genom livet om man är född av fotograferande föräldrar? Det är förresten förädrars skyldighet att överföra sina värderingar till barnen. Senare ska de förstås välja själva. Och jag valde att bli vid deras läst...
Eller så kan man på bästa Douglas Adams-manér komma fram till att meningen med att fotografera är:
Bländare 8
Det behövs ingen vidare förklaring. Men för att inte aktersegla dem som inte läst Douglas Adams tror jag det är tre orsaker i mitt fall.
1) Att hjälpa mig minnas livets gyllene stunder. Utan alla mina bilder skulle mycket aldrig kommas ihåg! Hur många gånger har jag inte förvånats över bilder jag har i mitt album som lockat fram en bortglömd händelse.
2) Det känns skönt att behärska ett hantverk. (Så länge jag håller mig borta från digitalkamerorna)
3) Det är himla kul!
Mellanformataren
PS
Slut på de existensiella grubblerierna. Nästa grubbel gäller analogt vs digitalt på mitt personliga plan. Varför fotograferar jag hellre på film än digitalt? Det är nästa gåta. Hur förklarar man en känsla?
Tänk om digitalt foto inte fanns, då skulle du aldrig ha behövt fundera över varför du föredrar film! Det där med digitalt vs analogt förefaller mig vara en hårdare nöt att knäcka än frågan om varför du fotograferar. Själv har jag bara ett problem med det digitala: det har gjort fotografiet, även det tekniskt goda fotografiet, till en banal dussinvara. I denna ström av digitala bilder är det svårare att hitta sin egen fotografiska identitet än det var i det mer sparsamma analoga bildflödet. Kanske därför du själv föredrar att vara analog?
Det där med film vs digitalt tar jag upp senare. Jag behöver fila på det lite för att inte få det att låta som om jag inte tycker om digitalt. Jag gillar digitalt också nämligen, tro det eller inte =)
R: 145
G: 132
B: 139
Antingen är alltså dessa stenar objektivt lite rödaktiga, vilket ju är möjligt. Eller också finns ett litet överskott av rött ljus.Kan det vara reflexljus från husfasaderna?
Om jag korrigerar vitbalansen med trottoarstenarna som referens blir effekten att det jag djärvts kalla rödstick försvinner, och hela bilden blir då i min rent subjektiva uppfattning naturligare. Det betyder inte att den varma tonen i Riksdagshuset försvinner, men den blir lite mer dämpad. Lägger jag de två bilderna bredvid varandra verkar originalet direkt en smula rödstickigt. Även himlen, faktiskt. Vilket motsäger att det rör sig om reflexljus från fasaderna.
Men hur vi upplever färger är väldigt subjektivt.
Om din dator känner sig förolämpad av denna synpunkt ber jag den så mycket om ursäkt, det är inte meningen :-D
"Det finns ingen lycklig perfektionist"
Beträffande frågan varför man fotograferar så tror jag att det är fråga som det finns flera svar på. För min egen del ( vardaglig köksbordsfilosofi ) så tror jag att det finns en gemensam nämnare hos de som fattat intresse över det vanliga för fotograferandet. Om jag utgår ifrån mig själv så tror jag att vi lite till mans är ensamvargar, som går där och registrerar och analyserar vår omvärld och att kamerna ibland ger oss en ursäkt att just få vara "ensamvargen", som går ut på bildjakt. Jag tror också att hos de som blir duktiga finns en konstnärlig ådra, som får sin näring och tillfredsställes i bildskapandet.
Bildskapandet är och bör vara en lustfylld verksamhet. Annars skulle jag nog sluta =)
Så sjöng Robban Broberg.
Som Retrofotonörd tycker jag det ligger en hel del i det påståendet också. Hanterandet är en njutning i sig.