Jag kunde inte låta bli
Många har väl märkt att jag är lite nörd på historia. Ju äldre historia desto mer ödmjuk blir man över de ansträngningar folk gjorde förr för att skapa en bra historia. Idag åkte jag till Skokloster för att inspektera och kanske köpa ett tillbehör till mitt horn som gör att jag kan öva av hjärtats lust hemma i lägenheten helt ohämmat utan att grannarna blir störda. Men det är inte det det här handlar om. På vägen dit såg jag en runsten vid vägkanten och jag tänkte genast att den där ska jag ta kort på när jag åker hem igen fattigare och rikare på samma gång. Affären gick fort och lätt och sen åkte jag raskt hem igen. Med en fikapaus vid runstenen. Ja, jag hade inget fika med mig så den här gången blev det andlig spis med textläsning på en huggen sten. Det bubblade i blodet av förtjusning över det högtidliga meddelandet som inte är längre än en notis på familjesidorna i DN. Inte är det mer innehållsrikt heller men gammalt är det! Långt före tidningstryckarkonsten uppfanns. Det ni, chefredaktörer. Lite bilder och uttydning bjussar jag på. Läs och njut.
”Bjärt och Bysir och Kylfa de lät resa denna sten efter Assur, sin bror. Dessa var Vikulvs arvingar.”
Grammatiken var inte särskilt utvecklad på 1000-talet =) Annonsen kostade nog en smärre förmögenhet
Bilderna tagna med min Coolpix S710 med blixt i motljus.
Den ligger påpassligt i fickan - alltid. För såna här tillfällen.
Har du varit i Skokloster utan att säga hej! :-)
Den där runstenen, står den på den lilla kullen vid vägen? Eller om det är strax framför. Det är gamla galgbacken i så fall!
Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag inte visste att du bodde i närheten. Det hade verkligen vatit kul att säga hej. Hildurs väg var jag på. En liten bygata ute på landet.
Mvh
Bengt
:-)
Han heter Sture.
Området heter Lugnet.
Det är fint där!
Och jo, du var i närheten av galgbacken!
God helg! :-)
/E.T