Färg eller svartvitt

Mitt svåra val

Observera nu att allt det jag skriver nedan gäller mig. Det kanske gäller för dig också men det var inte avsikten med detta blogginlägg.

"Verkligheten är i färg". Detta statement motiverade jag mitt fotograferande med i drygt fyra decennier. Det funkade förstås bra då jag bara dokumenterade allt som hände i mitt liv. Jag samlade minnen från läger, fjällvandringar, kanotpaddlingar, utflykter, resor till andra länder. Och barnens uppväxt. You name it. En bildskatt jag är nöjd med att ha. Jag körde för det mesta diafilm, Ektachrome 200, men när barnen kom började jag också köra Fujicolor 200 i ett andra kamerahus. Kvalitén på bilderna blev oftast som man förväntade sig. Innehåll och komposition var oftast amatörmässigt. Men det var en naturlig del av livet. Jag har växt upp med fotograferande föräldrar och jag gjorde bara likadant. Det arvet är jag tacksam för. Bara undantagsvis körde jag en svartvit rulle i kameran som pappa fick framkalla. Jag ansåg då att svartvitt var för svårt. Men i barndomen var verkligheten i stort sett  svartvit. I alla fall när jag tittar i albumen.

Praktica IVB

Chinon Genesis II

2004 fick jag en kompakt digitalkamera i händerna och började en tveksam resa med det digitala. Blev så småningom lite inspirerad och köpte en digital systemkamera och började fotografera i samma omfattning som i unga dar. 

Canon Powershot A80

Nikon D80

2007 gick jag med på Fotosidan och "upptäckte" att många fotograferade i svartvitt. Och dessutom på film! Jag fick ett infall och lånade pappas Nettar 515/16 och laddade med en rulle svartvitt som jag fått av pappa. Rullen skickades till Crimson och sen var jag fast. En färsk rulle Tri-X hamnade i min gamla kamera, Chinon CE-5, och jag skulle minsann lära mig ta svartvitt som många andra på FS. Jag gillade förstås mina bilder och var nöjd med att klara av svartvitt. Nu började jag intressera mig för äldre kameror och köpte den ena efter den andra, körde rullar i alla och pappa lärde mig framkalla och kopiera i sitt välutrustade mörkrum. Ett mörkrum som jag haft tillgång till i hela mitt liv men aldrig fastnat i riktigt. Det är något jag ångrar. Idag har jag eget mörkrum hemma och dessutom tillgång till ett på Kungsholmen och ett i Vällingby. Att bemästra det svartvita är livsluften. Nu tycker jag att färg år svårt! Hur gick det till?

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Rolleiflex 3,5B

Jag förmodar att det beror på att min bildsyn har förädlats av det faktum att jag betraktat andra fotografers verk, och då särskilt kända fotografer. Något som jag sällan gjorde tidigare.

Nå, hur ska jag ha det? Jag känner att jag måste återerövra färg och här har William Eggleston guidat mig tillbaka till färgen med sin speciella bildstil. Franco Montanas färgrika landskap lockar mig till min svagaste gren, landskapsfotografi. Jag gillar verkligen att vara i naturen men får sällan någon impuls att ta en bild. Jag njuter bara av att vara där. Det får nog vara med naturen.

Zeiss ZM

Det svartvita har tagit ett evigt grepp om min själ och här finns många legendariska förebilder att hämta inspiration från. Det svartvita känns numera naturligt. Färg måste jag "arbeta" med. Förr var det tvärtom. Nu kör jag båda. En kamera med färg och minst en med svartvitt. Och däri ligger knuten, det svåra valet vid varje tillfälle. Jag tar ogärna med mig två kameror därute i livet. En veckas semester på Gotland med tio rullar svartvitt gick överhövan bra (om man bortser från att kalksten inte gör sig så bra i svartvitt). Jag saknade inte ens färgfilmen.

Zeiss ZM

FED 1

Ja,ja, jag får väl fortsätta att våndas varje gång jag lämnar hemmet med en kamera i näven.

Eders Vankelmodige

2019-02-21 22:35   Benganbus

Intressanta funderingar Thomas! När jag sätter en svartvit rulle film i Leican så e det inga problem! Men när jag tar en kamera typ Fuji X100, som har en massa olika filmval, då blir det problem! ;)
/B

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2019-02-22 05:29

Ja, visst är det otäckt. Men med en digitalkamera har man ju i alla fall möjlighet att byta i "mörkrummet"

Svara

elgenper 2019-02-22 07:54

Framför allt därför jag gillar min Monochrom så bra: där ÄR det bara svartvitt, ingen chans att rota fram färg efteråt. Precis som när man gick ut med M2:an med bara Tri-X (eller allra helst Neopan 400, förstås). Bara att man slipper det där stinkande mörkrummet sen....;-)

(Han som gärna svär i kyrkan...)

Äsch, jag glömde ju skriva att det var en tänkvärd text och en intressant bildkavalkad!

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2019-02-22 11:57

Mörkrummet stinker inte längre, Per.Du har inte hängt med. Numera finns det "luktlös" kemi.

Svara

elgenper 2019-02-22 13:50

Kanske inte. Men MÖRKT är det i alla fall! Brrr....

(OK, var kanske inte fullt allvarlig; en del fina stunder hade man väl när det gick bra i mörkrummet. Och sen té och macka medan bilderna sköljde...).

Svara

2019-02-22 02:12   Canalog

Bra skrivet, intessanta bilder N Thomas!

Jag känner igen mig sjäv i många delar av din text...t ex första digitala kompakten 2004, medl i Fs 2005, första DLSR:en 2007, sålde av all min analoga utrustning 2008 och äntligen en Leica M6 år 2016. Är fascinerad av att återfökovra mid i sv/v och laddar Paterson-dosan mycket förväntansfull varje gång jag har ”knäppt” en rulle!
mvh
/B

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2019-02-22 05:32

Själva väntan är magisk. Och när man till slut ser resultatet och ser att det blev bra så känner man sig trygg i sig själv Självförtroendet växer. Man behöver till sist inte se bilden omedelbart efter att man tagit den. Man vet att den blev bra.

Svara