Det gick med llilla kameran också

Vadå gick?

Jag får väl uppdatera: I förra blogginlägget gick jag ut med  ett 45 mm/1.8.  inställt på just 1.8,   på min OM-D5 och undersökte det korta skärpedjupet. Lite i förbigående skrev jag att jag behövde den för att kunna hantera skärpedjupets bildmässiga egenskaper. dvs. att jag inte skulle kunna gör samma sak med den  lilla promenadkameran  Lumix GM5, som ju följt mig troget den senaste tiden.

Alldeles hemmavid tog jag en bild för att se om allt fungerade. Något annat hade jag inte väntat, systemen är ju kompatibla.Det handlade mer om lillkamerans ergonomi. nästan obefintlig när det gäller att visualisera bilden i någon form av sökare. Det blev att försöka se något vettigt på skärmen. Jag har   bara  använt den kameran sdan jag köpte  den, så det apr0ximativa tittandet på skärmen har jag vant  mig vid. Men inte kort skärpedjup.

NY miljö. För att få  lite variation. Tack SL för skjuts  till grannkommunen .Det var en slump att jag hamnade här. Jag gick  till busshållplatserna nere  vid pendeltåget och bestämde  att jag tar nästa buss som  går, och   här här hamnade jag.

Där fanns  snö kvar. Tror de samlade på den, den låg i stora högar. Cyklisten blev i alla fall skarp.

Men skärpedjup och inte snö skulle det ju handla om. Lätt att glömma när man är ute och går.

Här var det faktiskt inte så svårt att få till det. Jag fick kameran att lyda mig. Det viktigaste.

Här  hade  vi svårare att kommunicera, men något fick vi till, till slut

De två  ovanstående bilderna, och  speciellt den blå,  hade definitivt varit enklare att ta med Olympusen som har en riktig sökare. För att inte tala om en riktig spegelreflex, .men den står bara och samlar damm numera.

Sedan gick jag  därifrån.

Men kanske inte  den här  vägen  där skärpan tonar sakta bort i fjärran. , då skulle jag ha haft stövlar.

Här fick skärpan hamna  på husen, för att betona deras betydelse i bilden.

Lek med skärpa eller uttryck  i bilden?

.

Det går alltså att plåta med den här kombinationen, men känns det rätt?

Jag drog mig ner till viken också med min 1,8:a.

Det gick det också. Bländare 1.8 vid Edsviken. Det  är fint att promenera därnere, men det är inte  fy skam att fotografera också. Djurlivet till exempel.

Eller växtlivet.

Eller människolivet.

Eller bara vanligt vatten.

Samma uppsättning som  i förra inlägget. Idag blev det något annat. Någon  annanstans med samma objektiv  men annan kamera. Dyker upp senare. Utforskning utan systematik, mer mellan tummen  och  pekfingret för att ha något att blogga om.

Men det blev en kyrkobild igår  också. Undrar hur mycket den påverkades av 1.8? Svårt att se.

Med bländare 1.8 , ja inget märkvärdigt, bara några bilder för att kunna blogga och få en promenad. Eller tvärtom.

Jag hade ju nyligen sett bilder med kort skärpedjup någonstans och tänkte att det kunde vara lite spännande att pröva någon gång, och sedan trillade tanken ner gubbminnets glömskelager.

Men igår trillade det ut något ur glömskan, och  jag satte mitt  45 mm/1.8 på Olympusen och drog ut i världen, den minivärld som utgörs av rimligt strövaravstånd hemifrån. Olympusen ja, den har ju  mest legat i träda ett bra tag eftersom jag använt den dimunitivt beändiga Panasonicen, en ypperlig fick- och promenadkamera, men definitivt diskvalificerad för detta. Båda två m4/3-kameror.

Jag tänkte att en björk  är bra för den har vit bark och den kan jag  använda för vitbalansen när jag ska göra  i ordning bilderna. Det var ett exempel på sådana där tankar som jag tänker att  jag ska komma ihåg  tills jag bloggar, men som jag nästan alltid glömmer. Men inte  den här gången. Å andra sidan var ju björken en kraftfull påminnare.

Bilen till höger blev ju omvandlad till  en simpel plastleksak av oskärpan.

Jag gav  mig på kända motiv som jag fotograferat förr. Skulle ju kunna underlätta jämförelsen.

Planket med sitt risiga buskage har jag fotograferat förr. Det var också behändigt nära björken. Bussarna i bakgrunden blir  mest till färgfläckar.  Jag upplever att det inte är lika viktigt hur bussarna står, som när de är  skarpa.

En spegel.

Skärpa på spegeln, mjukare bakgrund. Ett gammalt välbekant sätt att utnyttja skärpedjupet.

Här valde jag att göra broräcket skarpt.

Här fokuserade jag på växtligheten, medan damen passerade i lätt oskärpa.

Det svårfångade trädet.

När jag ser den här bilden ser jag att bakgrunden bör vara lätt  oskarp. En sanning  som kanske bara räcker tills jag passerar här nästa gång, och ljuset är annorlunda.

Efter den här lilla rundan gick jag till det lokala kaféet, stamlokuset.

Fortfarande bländare 1.8. Efter fikat blev det en längre 1.8-promenad.

.

efteråt

Det finns ju alltid ett efteråt.  Vare sig man vill eller ej. Tiden stannar ju inte även om klockan gör det och vi tappar bort tiden. Eller befinner os i nuet.

Men nu handlar det om ett vanligt prosaiskt efteråt.  Efter upplösningen av "Den  franska barnfickans cykeltur i  sagolandet",   följer ett vardagligt gående vägen hem. För fotografen.

Jag var ju ändå där.

Så jag tog några bilder...

... ...där det lutar  mer eller mindre

Där det finns hus och träd och stolpar...

Ja, inget  märkvärdigt alltså

Återvände till sagolandet för att se om det var rätt trappa.

Tänk hur  mycket inspiration en fransk barnflickas öden  för mer än ett halvsekel sedan kan  tillföra bloggen och mitt spankulerande med en  kamera i fickan. Jag återvände idag till sagolandet, men letade rätt  på den långa trappens nedre del. Lite blygsam är den där den börjar och vet  man inte att  den ska finnas är det inte så att  man spontant ser den mellan husen. Men nu hade jag ju sett den  i förra blogginlägget, så jag visste att  den skulle finnas. Även i verkligheten.

Den blygsamma starten.För säkerhets skull i svartvitt eftersom det var länge sedan då färgbilder inte var så vanliga, även om bilden är tagen i dag.

Trappan  letar  sig uppåt och fotografen följer efter. ibland  med stora  kliv, eftersom trappan är dåligt underhållen.

Färgerna börjar återvända  när jag närmar  mig gårdagens sagoland.

Jag närmar mig bebyggelsen i sagolandet. Undrar  om  Pippi och  Ronja och den franska barnsköterskan är hemma?

Till slut är jag uppe på åsen igen och tillbaka till nutiden.

Nutidsutsikt över Edsviken  och nutidsbetongplattor på utsiktsplatsen (om det nu är en sådan).

Jag tittade i alla fall på utsikten en kort stund, och sedan gick det  nedför tills det stora brölet kom klockan  15.