Hembygdsfotografen gick ut med lillkameran i fickan, upptäckte en bygd i förvandling, men först ett litet vardagsdrama

På samma sätt som  Fantomen lämnar djungeln ibland, lämnar hembygdsfot0grafen sitt lightroom ibland och ger sig ut  på bygdens gator. En av dem heter till och med Bygdevägen.

I går gick jag här, där förr  jag gick  då och då, medan den lilla  Konsumaffären fanns kvar, liten, trevlig och välskött, men numera utkonkurrerad av alla storköp.

Jag såg något  färggrant so klättrade i ett träd. Plötsligt började det färggranna skrika: Hjälp, jag kommer inte ner! Och jag drog mig ditåt.

Men jag behövde inte rycka in,  en pappa på cykel rullade in från  andra hållet.

Här kunde man gå på den tiden Konsumbutiken levde.

Tycker den där skylten är lite onödig, syns  väl att det inte går  att gå.

Vadå vakt, han hade tagit helg!

Men det är klart att  en sådan här koloss  ändrar på de gamla gångstråken!

Här ser det  mest ut som förr.

Vandrade vidare och skymtade mer byggande bortom  de gamla villatomterna.

Så jag gick dit för  att spana på läget.

Här växer bostäder fram på det gamla småindustriområdet. En ny stadsdel? Eller ska det heta kommundel? Kommer det här i framtiden att vara hembygden för  många, eller kommer det att vara et förlegat begrepp?

Ska det här vara min hembygd?

Eller är  hembygd något förlegat  man  associerar med landsbygd? För stadsbygd, finns det?

Nu bor ju jag inte  i en sådan där betongklump från miljonprogrammet, utan i ett litet radhus med markkontakt, men betongen tillhör  min närmiljö. Hembygd  kan också vara där  man är uppvuxen och känner  sig hemma, men om jag  återvänder till den plats i Bromma där jag bodde hela min skoltid känner jag mig som en främmande fågel, en främling. Kanske en hembygdslös.

Hembygd  kanske är en förlegad term från den tid när folk levde på samma plats  hela livet. Jag har flyttat tio gånger i mitt liv och bott  i Stockholm, Sala och nu  Sollentuna. Kanske därför tanken på hembygd dyker upp. Alltid blivit uppriven med rötterna när  man börjat rota sig.

Det finns inte bara hus  i min nya hembygd, det finns också träd, vägar och broar. En buss skymtar också fram i bilden.

Hembygdskunskap var ju ett skolämne när jag gick i folkskolan. Finns det kvar?  Nu hembygdsbildar jag  mig  genom mina  promenader med  kamera. Och jag tar  mig friheten att smita  över till grannkommunerna också. SL-kortet räcker långt

Tecken i skyn och konsten att närma sig storstaden

Jag närmade mig storstaden norrifrån, längs  vägar jag gått  förr i tiden, när här var skog och mossa och  bär och små stigar, med och utan myror. Nu äter sig storstaden in i dessa  marker,  som på inget sätt är  jungfrueliga, här har varit  militär  mark. övningsfält.

När jag gick  där  såg jag plötsligt ett tecken i skyn, högt  ovan den nyanlagda gatan.

Tänk om  en människa på stenåldern hade sett något sådant på himlen! Ja det  räcker  med en  1800-talsmänniska. Vad hade de tänkt och tyckt och trott? Och nu är det vardagsmat.

Vägen till storstaden kan se olika ut, beroende  på vilken väg  man väljer, och har man kamera  med sig kan vägen se ut så som fotografen väljer att uppfatta  den.

Så här kanske.

Eller så här?

Kanske upptäcker  man  tecken inte bara  i skyn.

Kanske ser man nya tecken i skyn om man är  uppmärksam.

Han valde en annan väg än jag.

Konsten att  gömma en skyskrapa bakom två  träd.

Det var visst lunchdags i den stora staden.

Han gick åt det hållet...

...själv gick  jag hem.

Jag gick en promenad med ett gammalt tungt objektiv i går, tyckte det var läge för en modern motsvarighet idag.

Kameran var densamma och vägen var densamma, men objektive skilde promenaderna åt och även tiden på dagen. Det med tiden på dagen borde jag ju ha  tänkt  på, riktningen på ljuset var ju  en annan och medljus  blev till motljus och tvärtom. Förhållandena blev inte så  lika som jag hade tänkt  mig, men promenaden blev lika trevlig för det. Och  egentligen har det inte så stor betydelse, för  jag är ingen testartyp.

Men jag börjar med en björk som  var med i förra inlägget, men idag var där ingen sagoskog.

Olympus 45mm/1.8 med full öppning. Igår, i förra inlägget hade jag  en Hexanon 52mm/1.8.  Ganska lika alltså. Men  Olympusobjektivet har  autofokus och saknar bländarskala.

Tankarna i förra inlägget började lite kring  sådana här motiv Skulle Olympusens autofukus klara sådana här motiv.

Ja och nej blev nog svaret. Jag  fann  att om jag samtidigt  skulle fokusera och  komponera, var  manuell fokus enklast för mig. alltså blev det ungefär oavgjort.

Det här motivet blev det  oavgjort vid. Ergonomiskt alltså. Hur objektiven återger motiven har jag inte detaljstuderat.

De här blommorna  klarade Olympusen bättre. Det  kan bero på att de var  mer utslagna idag.

Det kan också bero på att det var skit bakom spakarna igår, dvs. att jag inte  klarade av att fokusera  exakt. Ett minus till Hexagonen  alltså.

Eftersom jag tog en svartvit  bild här i går  gjorde jag det idag också.

Gränsröset fotade jag  från en annan vinkel idag p.g.a. ljuset.

Ni märker väl att jag mer och mer glider iväg från objektivjämförelserna....

... så jag avslutar  med en bild från gatan där allt glödde i solnedgångsfärger igår. 

Fortsatt manuell promenad i randig skog och förbi försvunna bärmarker

Skogen var randig där vi skildes åt i förra blogginlägget.  jag stod där ned ett tungt manuellt objektiv på min lätta m4/3.kamera, vilket gav en annan balans på ekipaget än vanligt. varför gör jag då på detta viset? Skoj? Omväxling?  Bättre  bilder? Nyfikenhet? Bara för att det går?

Troligen en blandning av alltihop. För inte kan det väl vara dumdristighet.

Det kan ge ett lugnare, lite meditativt tempo när inte kameran "gör allt". Det här är ju inte fotografering där det måste gå fort, och det lite långsamma fotograferandet är  det som mest varit min grej genom åren, även om jag ibland luras till annat av de moderna kamerornas fullkomlighet. Skärpedjupsskalan på objektiven kan jag sakna på de moderna objektiven och det var nog största anledningen till objektivvalet för  den här promenaden.

Kan våren vara på gång?

Här har jag gått förbi många gånger. Ibland har jag fotograferat. I går också, länge sedan sist.

Det här är ett statiskt motiv. Här skulle  man kunna använda stativ. Inte  min grej, här uppskattar jag de moderna kamerornas hög-ISO-egenskaper och antiskak-funktioner för att kunna fota handhållet. Igår fanns inget behov av det, men jag har passerat här i höst- och vintermörker många gånger, på väg till och från jobbet. Men det var då det.

Här har jag också gått många gångar. På väg hem från jobbet kunde  jag gå på de upptrampade stigarna och ibland göra en avstickare och  plocka av de mogna bären och äta.

Eftermiddagsljus på nybygget.

Här var det allt ljus på Ericsson.

På kameran satt ett Hexagon 52 mm, 1.8