En bild en dag som denna.

Ska det vara färg, så ska det vara färg

Färg i motsats till svartvit,   eller   kanske färg i motsats  till bleka färger. Det handlar  inte  om någon väl genomtänkt tanke kring hur jag ska fotografera eller bör fotografera eller faktiskt  fotograferar, eftersom  fotandet, likt bloggandet, i mycket  handlar  om stundens ingivelse.

Det här  paret kom gående förbi mig där jag lodade fram De skrattade av glädje så de  nästan vek sig  dubbla och  det smittade av sig  till mig, så vi skrattade alla  tre tillsammans. Varför vet jag inte, det handlade  bara om genuin glädje.

Bilden är bra även i svartvit, men färgen behövdes för att det  skulle  kännas rätt,  speciellt färgen på hundarna och det rödorange taket i fjärran.

De här bilderna kommer från samma promenad som förra blogginlägget som var  helt svartvitt. Då kan det  ju verka som en motsägelse nu  med den här färgstarkheten , men vadå, båda sidorna finns ju inom mig och de  måste få komma till uttryck, så stegvis smyger sig färgen också in i bilderna.

Här  på granngården var  färgerna redan parkerade och i bakgrunden syns  en röd liten stuga. Det är bara gräset som inte hunnit  med i färg-racet.

.

Blått och gult om jag såg det. Och  ett hus som gömmer sig i murrigheten.

I det svartvita inlägget fick jag stå här och vänta på att  komma över gatan. Här hade jag kommit  över  och allt var gult i mina ögon.

Nu var  jag inne på det färgstarka spåret, som grundlades i kameran under  promenaden och fullbordades i Lightroom när jag  kommit  hem. Ett  samspel alltså.

Sedan behövs det  ju lite  komposition också och  då få  man göra vad  man kan, så gott det går. Här använde  jag  lillkameran som inte  medger någon noggrann sådan , men det är faktiskt   rätt skönt det också,  att köra mest med känslan. Ibland går det  åt skogen, men det är ingen större förlust. Man slösar ju inte längre på film.

Här var det ju inget snack om att det  det  inte fanns färger. Bara att tacka och  ta  emot.

Men vadå Ska man  parkera i häcken?

Hembygdsfotografen kör lite svartvitt

Men det där med  att "köra  svartvitt"  är ju bara halva sanningen numera, om ens det. Jag kör ju med råformat och hur det blir till slut bestäms  ju inte förrän  jag sitter där med mitt Lightroom. Då finns ju tre val: färgbild, svartvit  bild  eller ingen bild alls. Bekvämare än att bära  på två kameror som jag gjorde ibland en gång i tiden. I fjällen bland  annat. Nu är det mycket bekvämare. Jag har  med  ålderns rätt blivit bekvämare. Lite lättsamt spankulerande tar jag mina bilder  med lätt kamera och kan också njuta av promenaden. Bilder blir det om  jag ser några. På sistone har  jag sett många.

Den här till exempel.

Det var förstås ljuset  jag såg. Ljuset och glashuset. Tänkte på det gamla talesättet "Du ska inte kasta sten om du sitter i glashus". Färg eller svartvitt tänkte jag inte på då, tänkte bara  på Bilden.

Om jag tog den här samma gång vet jag inte, jag gick här två dagar i rad.

Form, ljus  och en lätt toning är väl allt vad jag har  att säga om den bilden.

Här blev jag stående en liten stund i brist på övergångsställe.

När det blev ett uppehåll mellan bilarna tog jag  en bild. sedan fick jag vänta  en stund till innan jag kom över till andra sidan där gångbanan finn, så  jag slapp gå i diket. Vägen är förresten en bit av det det som en gång i tiden var Riksväg 13,  den som sedan blev E-4. Transformatorstationen fanns där redan då, jag kommer ihåg  den från  50-talet, en av få saker som är sig  likt.

Fåglar är ju inte något jag fotar så ofta, men här hände det. Den poserade så lugnt och stilla.

Jag tänkte lifta  hem med pendeltåget, så jag valde  att gå Stationsvägen.

Branta backen.

Väl hemma blev jag fågelfotograf ännu  en gång,

Bilderna är tagna med min lilla Panasonic GM5 + kitzoomen 12-32 mm. Ett bra reafynd som fungerar utmärkt för sådana här promenader om man lär  sig begränsningarna.

När det gula ljuset växte fram för ett tag sedan och jag var ute med min lillaPanasonic GM5

Bilder som har legat till sig ett tag. Ett ganska bra tag   känns det som, men när jag tittar  på datumen  är det inte ens två veckor sedan jag tog bilderna, men jag har väl tagit så många  promenader och  tagit så många bilder  sedan dess så att jag tappat tidsuppfattningen. 

Jag hade, som jag gärna gör,  "liftat" med SL, månadskort är inte så dumt. Och jag  hade  hamnat  i Hagaparken.

Först bara  anar man det gulorange ljuset genom trädens grenverk.

Men det syns även på fjärran  stränder.

Intensiteten ökar.

Det blir bara  mer och mer...

Träden står och njuter av vårfärgerna.

En plats i solen, men än fanns det snöfläckar.

Nästan för mycket färg?

Men hängena inväntar lugnt sin tid.

Bilderna är alltså fotade  med  min lilla Panasonic, som såldes ut till ett förmånligt pris, någon gång i mellandagarna, så den tyckte jag kunde ge mig själv i nyårspresent. Det är  ju en m4/3-kamera, så mina objektiv till Olympusen kan jag ju även använda på  Panasonicen. På den här turen använde jag ett  Sigma 30 mm. Vad är då vitsen med den här  kameran? Storleken! den går lätt ner i jackfickan, den är inte större än en kompakt om man undviker klumpiga objektiv. Typisk promenadkamera  alltså och jag är ju ofta promenadfotograf. Men behöver jag en riktig sökare får det bli  Olympusen, men det  behövdes inte här.

Och bilderna tål  att förstoras!

Jag hittade en ny gångtunnel!

Jag trodde i min enfald att alla gångtunnlar inom närområdet var utforskade. men tji  fick jag i går när jag  såg denna syn. Måste utforskas! Nybyggd och fräsch såg den ut att vara, vilket kan förklara att jag inte upptäckt den i vintermörkret,  men det är ju över nu. Den börjar dessutom i ett hörn av marknadsplatsens  stora  parkering, dit jag som fotgängare inte direkt har  något ärende. Om man  nu inte vet att det finns en utväg där. Det visste  de här grabbarna och några andra mer behängda med stormarknadspåsar.

Gångtunnlar var ju  en gång i tiden, då  jag fortfarande jobbade, ett regelbundet återkommande motiv i bloggen, Jag passerade normalt  fyra sådana varje dag, i skilda ljus, väder, årstid, etc. Numera  är de mer sporadiska i mitt liv.

Men i går kunde ja alltså återuppliva  tunnelbesöken med ett hittills okänt  motiv

Det blev  en liten serie.

Ljuset  kan vara spännande i tunnlarna, men förstås  också tråkigt.

För att komplettera bilden  av tunneln kommer  en bild i färg också.

Grabbarna gick till höger...

... men jag gick till vänster och hamnade på en okänd gatstump.

Härligt!