Ska det vara färg, så ska det vara färg

Färg i motsats till svartvit,   eller   kanske färg i motsats  till bleka färger. Det handlar  inte  om någon väl genomtänkt tanke kring hur jag ska fotografera eller bör fotografera eller faktiskt  fotograferar, eftersom  fotandet, likt bloggandet, i mycket  handlar  om stundens ingivelse.

Det här  paret kom gående förbi mig där jag lodade fram De skrattade av glädje så de  nästan vek sig  dubbla och  det smittade av sig  till mig, så vi skrattade alla  tre tillsammans. Varför vet jag inte, det handlade  bara om genuin glädje.

Bilden är bra även i svartvit, men färgen behövdes för att det  skulle  kännas rätt,  speciellt färgen på hundarna och det rödorange taket i fjärran.

De här bilderna kommer från samma promenad som förra blogginlägget som var  helt svartvitt. Då kan det  ju verka som en motsägelse nu  med den här färgstarkheten , men vadå, båda sidorna finns ju inom mig och de  måste få komma till uttryck, så stegvis smyger sig färgen också in i bilderna.

Här  på granngården var  färgerna redan parkerade och i bakgrunden syns  en röd liten stuga. Det är bara gräset som inte hunnit  med i färg-racet.

.

Blått och gult om jag såg det. Och  ett hus som gömmer sig i murrigheten.

I det svartvita inlägget fick jag stå här och vänta på att  komma över gatan. Här hade jag kommit  över  och allt var gult i mina ögon.

Nu var  jag inne på det färgstarka spåret, som grundlades i kameran under  promenaden och fullbordades i Lightroom när jag  kommit  hem. Ett  samspel alltså.

Sedan behövs det  ju lite  komposition också och  då få  man göra vad  man kan, så gott det går. Här använde  jag  lillkameran som inte  medger någon noggrann sådan , men det är faktiskt   rätt skönt det också,  att köra mest med känslan. Ibland går det  åt skogen, men det är ingen större förlust. Man slösar ju inte längre på film.

Här var det ju inget snack om att det  det  inte fanns färger. Bara att tacka och  ta  emot.

Men vadå Ska man  parkera i häcken?