Man kan inte stänga in ljuset, en liten allegori .

Man kan inte stänga in ljuset. En tanke som for genom min hjärna när jag passerade här igår.

.

Men man kan ge ljuset olika uttryck.

Och  man kan släcka ljuset helt, men då är vi illa ute.

Det tog tio år.

Det låter som en lång  tid, tio år för att acceptera faktum, eller snarare att få  känslan  att det är som det är. Men plötsligt  har det ändrat sig. Det är tio år sedan jag flyttade till min  nuvarande bostad, och länge var det bara ett hus jag bodde i, och sov  i om nätterna.Men hörde  jag hemma där? Vilse i pannkakan kanske? Jag var bara en  stockholmare som blivit salabo som nu hade hamnat någonstans.

Det lokala fiket.

Länge bestod världen jag hamnat i av en busshållplats, en pendeltågsstation och vägen till affären. Sådan kontrast mot åren i byn, där grannarna bodde i en gård som  tillhört familjen  så länge byn funnits, sedan nån gång på medeltiden. Och själv har jag bott på elva ställen om jag räknat rätt.Men nu verkar det som jag faktiskt börjar känna mig  som Sollentuna-bo och inte som ett UFO som hamnat fel.

På tiden så fall.

Kyrkan nere i Centrum som jag aldrig varit inne i.

Inte förrän idag. Jag tittade in där.

Ett hörn av kyrkan.

.

Men jag nöjde mig inte med kyrkan, jag fortsatte promenaden Kanske  är det mina vandringar  med kameran  som  bidragit till att  jag återfått verklighetskänslan och insett att jag faktiskt bor här.

När jag ändå var ute och gick blev det ännu en bild på en kyrka.

Och promenaden fortsatte.

De bara går förbi där jag sitter med min kaffekopp.

.

Vem kommer först?

En del hinner ut ur bilden innan nästa riktigt hunnit in.

Raka ben.

Åt båda håll.

Här hamnade de flesta.

Gick i halvskum skog, bländad när jag kom ut. På köpet en suddis och en sorts selfie (förutom några bider)

Det begynnande skymningsljuset gjorde vandringen  njutbar där inne i skogen. Stigen slingrade sig mellan granarna. Och jag gick.

Det var en skön stämning. Och  jag fortsatte att gå.

Så småningom kom jag ut ur  mörkret och blev bländad av den nedåtgående solen.

.

Men det gick att ta normala bilder också.

Jag flaxade till med kameran också. Då och då får  jag sådana återfall.

När jag  såg den här stigen, kände jag igen mig.Det är alltid trevligt.

För  att ni ska se att jag verkligen var där, tog jag en sorts selfie också.

Gäckande skuggan?

Sedan hände  väl inte  så mycket  mer.

Jo Jag gick förbi äppelträdet, där jag stod och diskuterade äppelsorter. Det måste ha varit för ett år sedan. Nu var ingen där, så jag fick ingen pratstund. Fick nöja mig med en fin fallfrukt som matsäck. Gott.

Och så missade jag pendeltåget  med tio sekunder. Så då hade jag tid för en skuggselfie till.

Och kom det inget mer tåg, lär jag sitta kvar  där på soffan.

Promenera utan kamera, Går det? Men varför ta risken? Och en promenad som blev längre.

Jag började ju en promenad i förra blogginlägget, men i bloggen slutade  promenaden  för att  jag inte orkade skriva fler ord. Nu har  jag sovit, så nu orkar jag. Och jag fortsätter där i terrängen som jag  fastnade igår. Inte fysiskt alltså men verbalt.

Vad är det då för risk med att promenera utan kamera? Att det inte blir några bilder? Nej jag tänker  på promenadernas längd. De blir längre (för det  mesta) om kameran är med. Den ökar  min nyfikenhet, den minskar risken för långtråkighet, den lurar in mig på okända vägar.

Eller så har jag bara fastnat i ett maner.

Att  ha kameran med sig får ju också den bieffekten  att jag kan blogga, utan att fördenskull bild  och text hör ihop. Ibland gör de det, kanske intimt till och med. Ibland illustrerar den ena det andra, eller tvärtom, ibland har de inte  med varandra att göra. Men för mig lever de i symbios.

Det  kan också vara så att  själva skapelseprocessen  är det viktiga i sig.

Men dagens blogg då? Och gårdagens promenad?

De har en sak gemensamt: en promenad. En promenad som blev längre än jag tänkt. Och bättre än jag kunde föreställt mig. Och jag sov bättre i natt. Och det blev bilder som duger i bloggen. Jag fick den sköna känslan av  att "inte veta var jag var, men ändå inte vara vilse, och veta  hur jag skulle ta mig därifrån, utan att vända om".

Och längs vägen var det vackert.

Och skymningen kom när jag för mig själv i mörka skogen gick.

Men varför blev då promenaden längre än jag tänkt (vilket jag bara tar som en bonus)?

Jo, en gångtunnel under  motorvägen var avstängd, och att gå tillbaka samma väg som jag kommit vore ju tråkigt, enfaldigt och banalt, tyckte jag, så jag fortsatte in i det okända.