Promenera utan kamera, Går det? Men varför ta risken? Och en promenad som blev längre.
Jag började ju en promenad i förra blogginlägget, men i bloggen slutade promenaden för att jag inte orkade skriva fler ord. Nu har jag sovit, så nu orkar jag. Och jag fortsätter där i terrängen som jag fastnade igår. Inte fysiskt alltså men verbalt.
Vad är det då för risk med att promenera utan kamera? Att det inte blir några bilder? Nej jag tänker på promenadernas längd. De blir längre (för det mesta) om kameran är med. Den ökar min nyfikenhet, den minskar risken för långtråkighet, den lurar in mig på okända vägar.
Eller så har jag bara fastnat i ett maner.
Att ha kameran med sig får ju också den bieffekten att jag kan blogga, utan att fördenskull bild och text hör ihop. Ibland gör de det, kanske intimt till och med. Ibland illustrerar den ena det andra, eller tvärtom, ibland har de inte med varandra att göra. Men för mig lever de i symbios.
Det kan också vara så att själva skapelseprocessen är det viktiga i sig.
Men dagens blogg då? Och gårdagens promenad?
De har en sak gemensamt: en promenad. En promenad som blev längre än jag tänkt. Och bättre än jag kunde föreställt mig. Och jag sov bättre i natt. Och det blev bilder som duger i bloggen. Jag fick den sköna känslan av att "inte veta var jag var, men ändå inte vara vilse, och veta hur jag skulle ta mig därifrån, utan att vända om".
Och längs vägen var det vackert.
Och skymningen kom när jag för mig själv i mörka skogen gick.
Men varför blev då promenaden längre än jag tänkt (vilket jag bara tar som en bonus)?
Jo, en gångtunnel under motorvägen var avstängd, och att gå tillbaka samma väg som jag kommit vore ju tråkigt, enfaldigt och banalt, tyckte jag, så jag fortsatte in i det okända.
Att ha kameran med eller inte? För mig är det så att har jag den inte så saknar jag den oftast. Kommer den med så är det inte säkert att jag använder den. Så, den är oftast med :-)
Tack/J-O