Det tog tio år.
Det låter som en lång tid, tio år för att acceptera faktum, eller snarare att få känslan att det är som det är. Men plötsligt har det ändrat sig. Det är tio år sedan jag flyttade till min nuvarande bostad, och länge var det bara ett hus jag bodde i, och sov i om nätterna.Men hörde jag hemma där? Vilse i pannkakan kanske? Jag var bara en stockholmare som blivit salabo som nu hade hamnat någonstans.
Det lokala fiket.
Länge bestod världen jag hamnat i av en busshållplats, en pendeltågsstation och vägen till affären. Sådan kontrast mot åren i byn, där grannarna bodde i en gård som tillhört familjen så länge byn funnits, sedan nån gång på medeltiden. Och själv har jag bott på elva ställen om jag räknat rätt.Men nu verkar det som jag faktiskt börjar känna mig som Sollentuna-bo och inte som ett UFO som hamnat fel.
På tiden så fall.
Kyrkan nere i Centrum som jag aldrig varit inne i.
Inte förrän idag. Jag tittade in där.
Ett hörn av kyrkan.
.
Men jag nöjde mig inte med kyrkan, jag fortsatte promenaden Kanske är det mina vandringar med kameran som bidragit till att jag återfått verklighetskänslan och insett att jag faktiskt bor här.
När jag ändå var ute och gick blev det ännu en bild på en kyrka.
Och promenaden fortsatte.
Promenader är frivilliga, men mig passar det.
-affe
/G